Den gången jag vaknade till vindens vrål med tältduken i ansiktet

Planen var en tredagars löptur. Start från stugan i Fjällvattnet, drygt en mil längs skogsstig, och sen oledat upp på kalfjället i området runt Brattriet. 8 kilo i min löparryggsäck och 3,5 kg i Waldos klövjeväskor. Waldo hade fått nosludd runt magremmarna för att minska risken för fjolårets skavsår. Senaste dagarna har han provburit utan tendens till skav. Men nu började han sacka på stigen. Waldo är inte en hund som brukar sacka, då är något fel. Japp. Skavsår igen. Inte på magen, utan på frambenens armbågar. Oklart om det berodde på nosluddet, men någon klövjetur blir det inte. Så jag packar om. Tömmer löparryggsäck och klövjeväskor i min stora ryggsäck istället. Trycker även ner löparvästen. Väderprognosen visar en kanonfin dag och sen regn och dimma. Jag planerar om till en tvådagars vandring med lite kvällslöpning.

Sista träningsturen med klövjorna.

Min stuga i Fjällvattnet.

Jag vaknar tidigt och klockan är bara sju när jag låser dörren till stugan. Jag tänker att det blir en lång dag, om jag både ska vandra till min tänkta tältplats nedanför Brattriet, och sen springa upp på fjälltopparna. Det första jag gör när jag kommit utanför dörren är att ta av ryggsäcken igen och rota fram mera kläder. Det är -1 grad!

Varm buff, mössa, handskar och fleece åker på, sen traskar vi iväg. Det riktigt spritter i benen och jag studsar fram i mina löparskor. Lite surt känns det med den stora ryggsäcken, men samtidigt känns det som det ska. Min 70 liters HMG Hyperlite har varit med på många äventyr, och jag vet att jag kan lita på den.

Mums med frostnupna blåbär.

Vacker morgon.

Dimman ligger över sjön och solen är på väg upp. Jag startar InReachen (min nöd-satellitsändare) och skriver till mamma att vi är på väg, planerad färdrutt och mål för dagen. Jag har fortfarande mobiltäckning, men vet att den snart är borta och då vill jag veta att InReachen fungerar. Pling! Meddelandet gick iväg. Vi svänger upp på stigen mot Mysklan. Höstfärgerna riktigt lyser med ett tunt lager frost och det är fullt med blåbär och lingon överallt.

Efter 2 km stig blir det en kort bit längs vägen mot Käringsjön. En bil kommer krypandes bakom mig. Kör om mig. Stannar och sänker rutan. En skäggig äldre man tittar ut. Min första tanke är att det är älgjakt och att de tänkt jaga precis där jag ska vandra. Men nej, älgjakten är tydligen slut. Vill jag ha skjuts till Käringsjön? Näej, jag ska svänga av precis här framme. Tack ändå!

Jag funderar på om jag hade tackat ja om jag hade planerat att gå via Käringsjön. Ja, troligen. Jag är troligen hon som blir yxmördad först i valfri skräckfilm. Kanske man borde fota regnr och ansiktet på föraren innan man hoppar in i bilen? Fast vad hjälper det. Jag tänker på alla gånger jag liftade som tonåring. Det var alltid ensamma män som stannade, och de stannade alltid för att inte någon annan skulle göra det. Som någon slags fadersinstinkt.

Jag svänger av vägen längs stigen mot Fiskbäcksvallen. Den här biten har jag läst om i en blogg (VandraFotaLeva) så jag vet att det finns en stig, och att det finns en bro över Fiskbäcken. Jag går fel på samma ställe som Minna, och går via Ryvallen. Stigen är kanonfin och lättgången, här hade man kunnat cykla. Efter Ryvallen och Tovvallen blir stigen smalare, men Waldo har bra koll så troligen har någon gått här före oss och lämnat ett doftspår. Tallhedarna är täckta av blåbärsris och ljung, rogenmoränen är någon annanstans.

Cykelvänligt!

Jag har nog tusen bilder på vackra torrfuror.

Det är långt att gå, jag har mest sprungit senaste året och har vant mig vid hur lång tid något tar att springa, vandrande med packning tar det dubbelt så lång tid. Vid Tovvallen ser jag en ensam fyrhjuling stå mitt i skogen. Någonstans finns nog en fågeljägare med hund. Men jag ser inget och hör inget. Det är tyst i skogen. Det här är inget vandringsstråk, och vecka 40 är ingen vandrarvecka. Det är bara jag, Waldo och skogen, och någonstans en ensam ripjägare.

Efter bron över Fiskbäcken tar stigen slut och vi närmar oss kalfjället. Nu börjar stenskravlet och jag kryssar fram mellan fjällbjörkarna. Jag tar sikte på sydöstra ändan av fjälltoppen Skomshåriet. Undrar vad det spännande namnet betyder? Riet verkar var något slags ord för fjälltopp. Hå verkar vara ett ord för tjärn. Skomshån ligger nedanför. Skoms? Vi hamnar lite för långt söderut och får klättra och balansera oss uppåt längs klippbranterna. Nedanför oss travar en älgko med kalv förbi och Waldo ser en sekund ut att vilja hoppa utför stupet för att ta upp jakten. Jag håller hårt i draglinan. När vi klättrat upp ovanför klipporna är det en lättvandrad platå på toppen. En flock nyfikna renar kommer och säger hej.

Lite stenigt när vi kommer upp på fjället.

Jag har nog aldrig sett så många och så stora blåbär.

Klippbranter på väg uppför Skomshåriet.

Hej renarna!

Vi stannar inte på toppen utan fortsätter ner på andra sidan mot några små tjärnar under fjälltoppen Brattriet. Där hittar vi en fin tältplats, vi slår upp tältet och äter lunch. Det känns som att vi vandrat i en evighet, men klockan är bara 11.30. Jag lägger mig och sover en stund i tältet för att ladda lite ny energi.

Sen packar jag om. Löparväst, extrakläder, snacks, vatten, första hjälpen, karta, kompass, mobil, InReach. Vi nästan flyger fram utan ryggsäcken. Det blir dock fortfarande mer vandring än jogg, här finns inga stigar att följa så det är stenar, tuvor, blöta myrar och dyhål, upp och ner och mera sten. Jag njuter ändå av att skutta runt oledat. Vi följer Brattriets södra sida för att komma fram till Kattriet som gömmer sig bakom. Löparskorna blir blöta, torkar igen och blir blöta igen. Jag hoppar mellan tuvor och försöker undvika det allra blötaste. Reflekterar igen över hur långt det känns. Som om jag är en liten myra som springer och springer.

Ibland hittar vi renstigar och är glada!

Vi närmar oss Kattriet.

Till sist kommer vi fram till Kattriet. Vandringen upp är lätt, äntligen är det lite torrare och mer lättgånget. Det blåser en del och är trots solen inte riktigt något fikaväder, jag behöver hålla mig i rörelse för att inte frysa. Jag hittar två fina renhorn som jag tar med hem till barnen. Jag önskar lite att jag kunde visa dem det här. Att jag kunde visa det vilda, det gränslösa, det ojordiskt vackra. Jag fotar och fotar, men utsikten går som vanligt inte att fånga. Åt alla håll breder Rogenmoränen ut sig, uppsprucken av blåa sjöar och inramad av bergstoppar. De högsta topparna är i Norge, Storviglen 1561 möh ser särskilt imponerande ut.

När jag sett mig mätt på utsikten så vänder jag österut mot Brattriet. Nu är jag trött. Varför skulle jag nödvändigtvis upp på tre toppar på samma dag? Någon slags effektivitetshets, någon slags “nu när jag ändå har vandrat ända hit så måste jag ju..” Jag fortsätter i alla fall upp mot topp nr tre, den högsta. Det är fortfarande lättare att bara följa planen än att tänka om. Och jag är ju ändå nästan uppe. Trodde jag ja. På klassiskt fjälltoppsmanér så finns alltid en ny topp när man tagit sig upp på den första höjden. “Där är toppen!” tänker jag. Men icke. Men kanske där? Nix. Men till slut står jag där allra högst upp. Utsikten är helt makalös, men på något vis känns den längre bort än från Kattriet, som om den bara är en tavla. Någonstans där nere finns det vilda myskoxar, men jag ser inga.

Det blåser rejält igen, och jag tassar ner på nordsidan av branten. Då blir det lä. Jag sätter mig ner och pustar lite. Dalgången runt Myskelsjön mellan Brattriet och Rödfjället är helt makalöst vacker. Jag tänker att såhär ser det ut i Alaska. Vildmark som man vill stanna och utforska. Det är bara en liten dalgång, inte särskilt långt från bebyggelse, men ändå så svårtillgängligt. Blockterrängen, i kombination med de flikiga sjöarna, gör det nästan omöjligt att ta sig fram. Hit vill jag återvända.

Jag är helt sjukt trött i benen och det värker i vaderna. Kanske har jag sträckt eller överansträngt en muskel precis under knävecket. Kanske har jag bara blivit gammal. Kanske tror jag naivt att jag klarar vad som helst. Det är brant utför och vi sneddar ner och försöker undvika de stenigaste partierna, men det är svårt för det är stora stenblock överallt. Det flimrar till bilder i huvudet av hur stora stenblock lossnar och klämmer fast mig eller Waldo. Jag tänker på Ida som föll från Romsdalseggen. Hon var en av de bästa, men det hjälpte inte. Gränsen är hårfin mellan liv och död.

Till slut är vi nedanför det brantaste och fortsätter runt Brattriet tillbaka mot tältet. Det står där och lyser bakom tjärnen, fortfarande så oändligt långt borta. Långsamt långsamt närmar vi oss. Steg efter steg. Jag har varit i rörelse nästan hela dagen och vet knappt om jag någonsin varit så trött någon gång när jag snubblar in i tältet. Jag ordnar mat, fotar en magisk solnedgång och somnar.

Hejdå solen!

Jag vaknar av att vinden viner, nej inte viner, snarare dånar. Tältduken trycks ner mot huvudet. Fullmånen lyser och jag ser hur hela tältet lutar. Jag sätter mig upp och håller upp tältstången. Ska det aldrig sluta blåsa? Det bara fortsätter. Jag sitter och håller i tältstången och försöker tänka ut en plan. Jag kan inte släppa. Alltså kan jag inte sova. Klockan är nästan midnatt. Jag letar upp InReachen och mobilen med andra handen, och klickar fram en väderprognos. InReachen brukar överdriva lite med vindstyrkan, men det ser ändå illa ut. Vindstyrka på 21 km/h, med 42 km/h i byarna. Under natten ska det gradvis öka till 23 km/h med 52 km/h i byarna. Sen kraftigt regn på det till morgonen.

Vinden lättar något och jag kryper ut och sätter tillbaka tältpinnar som ryckts upp. Nu står tältet upp igen, men lutar fortfarande mycket av den konstanta vinden. Jag inser, att även om tältet skulle överleva natten, så skulle jag inte få sova något mer. Alltså har jag bara ett val, och det är att flytta. Jag samlar ihop köksgrejer som blåst iväg, kryper tillbaka in i tältet och packar ner allt i ryggsäcken. Tackar mig själv för att jag tog med den starka pannlampan.

Jag visste innan att det var en chansning att ta med lättviktstältet upp på kalfjället. Men jag ville testa gränserna lite. Zpacks Altaplex heter tältet, det har en enda mittstång i kolfiber och är som en mini-tipi. Den svagaste punkten är den sidan som ingången är på, där finns bara en förankringspunkt och duken slutar mer än en dm över marken. Snett därpå trycker vinden nu med all sin kraft. Hade jag haft mitt vanliga Hilleberg-tält hade jag kanske fått sova.

Jag har tältat en hel del, men det här är första gången jag river och flyttar ett tält på grund av vinden. Det känns förhållandevis odramatiskt. Jag är minutiöst noga när jag river tältet så att ingenting blåser bort. Sitter på tältduken och håller hårt i påsen till tältpinnarna.

Fullmånen har gått i moln och det är med ovana steg vi börjar vandra i mörkret. Vi går mot vinden, söderut. Min plan är att ta mig ner till trädgränsen och hitta lä. Det är svårt att orientera sig i mörkret. Var är tjärnarna? Jag går på kompassriktning SSV och väjer undan den värsta blockterrängen när den dyker upp i mitt lilla siktområde. Waldo skrämmer upp ripor som vita flyger upp som små spöken i pannlampans sken. På kartan går en bäck ner till en tjärn längre åt sydväst. Jag försöker gå ditåt men hamnar mer rakt söderut. Så förändras terrängen och en stor ås bryter av med en blöt dalgång ovanför. Jag hör det porla, det är en liten bäck som saknas på kartan. Åsen blockerar vinden totalt och det blir lä. Jag hittar ett hyfsat torrt hyfsat platt litet område med blåbärsris under en tall. Perfekt. Upp med tältet, in i sovsäcken. Jag hör vinden yla uppe på kalfjället och ler för mig själv, nöjd med att jag fattat rätt beslut och nu kommer få sova ostört resten av natten.

Waldo knatar på i vinden och mörkret.

Orimligt nöjd över nya tältplatsen!

På morgonen kryper jag stelt ut för att kissa och kryper sen ner i sovsäcken igen och somnar om. Mina muskler protesterar och kräver en vilodag. Nix, säger jag. Idag ska det regna och vi ska gå hem till Fjällvattnet. Där väntar bastu och dusch och säng och böcker och te och choklad. Bättre att vila där än att ligga i ett tält mitt i ingenstans och knapra på havregryn. Min kropp är synnerligen svårövertalad efter gårdagens strapatser, men till slut är vi på väg.

Frukostgröt.

Trött Moa.

Vi kan väl kalla den här dagen för Dagen då alla stigar försvann. För så kändes det. Först gick vi oledat genom skogen ner till en stig. Sen försvann stigen. Vi hittade den igen. Den försvann igen. Och så höll det på. Det var också blött. Myr och blöta skor. Regn ovanifrån. Svett under kläderna. Om det kändes långt igår så var det ingenting mot idag. Benen värkte i muskler jag inte visste fanns.

Modigaste hunden som bara kör på.
Jag tar det alldeles för ofta för givet.

Trollskog i ordets rätta bemärkelse.

Lunch på östra änden av Handskinnvålen.

Kanske jag borde göra ett fotoalbum med
bara torr-rakor och varglav? Mvh Rogen-kär.

Till slut kom vi ner till Käringsjön. Halvvägs hem, hur kan det vara så långt? Därifrån går det en grusväg, men även en stig som mer eller mindre följer vinterleden. Jag var less på att leta stigar. Men den här stigen borde väl vara tydligare? Det borde väl vara fler som går här, alla som ska gå från Käringsjövallen till Käringsjön? Klart vi valde stigen. Stigen började med att följa vinterleden över en myr. Och sen en till myr. Runt en sjö såg jag faktiskt stigen en bit, sen försvann den igen. Det var lättvandrad terräng, gles tallskog. Men nu var jag trött på riktigt. Trött på att snigla mig framåt i zickzack mellan tallarna. Jag måttade i Topo GPS som är min underbara kart-app på mobilen. Fågelvägen sju km kvar genom skogen. Ingen stig i sikte. Näej nu får det räcka. Jag svängde norrut ut till vägen och följde den istället. Det var nog sju km där med. Något så tråkigt som att gå längs en väg. “Håll ut” stod det på en skylt. Jag åt upp mina sista godisar och lyssnade på min hemska hjärna som hade fastnat på repeat (Du ska dansa ompa tills du dör, Kaizers Orchestra). Ändå nöjd med att det inte var någon barnvisa som fastnat den här gången. Och sinnessjukt nöjd över att till slut få se Fjällvattnets stugor, få låsa upp dörren till min egen stuga, kasta av mig allt blött och tungt på hallgolvet och krypa ner under täcket i en varm mjuk säng.

Nästan 63 000 steg på två dagar, varav det mesta oledat eller på stenig smal stig med ryggsäck. Upp på tre fjälltoppar samma dag. Varför gör jag såhär mot mig själv? Vad är det för fel på min hjärna som bara längtar efter mer? Som tur är var det här bara veckans intro. Idag vilar jag mina stackars ben och jobbar ikapp lite, och sen blir det tre dagar med konferens och dagsturer i Funäsfjällen. Som andelsägare i BRF Fjällvattnet äger man enstaka veckor, och mina är 14, 15 och 40. Så det här är förhoppningsvis bara början på en kanske livslång tradition av höstvandringar. Nästa år kanske jag kan få syn på myskoxarna, om jag tar med kikaren och tältar uppe på en fjälltopp med utsikt...

Vill du inspirera dina barn till att följa med dig ut i naturen? Jag har skrivit barnböcker om friluftsliv för åldern 2-6 år. I böckerna får vi följa med Mamma och Liten på olika små äventyr. Läs gärna mer på Kubilius Förlags hemsida.

Just nu går det att förbeställa vår nya bok Mamma och Liten ser på midnattssolen, extra bra pris fram till sista oktober 2026. Den hittar ni HÄR.