Den gången jag besteg en 2000-meterstopp med tältpackning och gummistövlar
Juli 2024 fick vi besök av mina svärföräldrar från Litauen i två veckor, och min man föreslog att jag kunde dra iväg ensam på tur några dagar. Jag var inte direkt svårövertalad.
Jag åkte till Rondane i Norge. Min gosekompis Waldo fick såklart hänga med. Vi körde upp torsdag kväll till Straumbu där vi parkerade vid Gammelgården och sov gott i campingbilen. Tips! Där finns även fina tältplatser intill älven, men mycket mygg.
Vi vandrar från Gammelgården upp på fjället. Möter några andra vandrare, som frågar vart vi ska. Jag vet inte riktigt, svarar jag. Jag hade innan resan snabbt mätt upp en rundtur på 4 mil, men den går över en hög bergstopp, så jag kände mig tveksam till om det var en bra idé. Kanske vi bara går en bit in i dalen och tillbaka samma väg, svarar jag. Jag har känningar i ett knä, är helt otränad, har med hunden, bär på tältpackning och vandrar i gummistövlar. Inte riktigt rätt förutsättningar för toppturer.
Så vi vandrar in i Langglupdalen. En smal dalgång mellan rader av dramatiska 2000-metertoppar. Jag njuter av att få bara gå, utan att behöva vänta in blåbärsätande små barn. Jag stövlar på, och känner mig pigg. Waldo är också på gott humör, men lite tveksam till vaden så där hjälper jag honom genom att hålla i handtaget på hans klövjeväskor. Vi ser helt orädda snösparvar och nyfikna får.
Jag vill bara fortsätta gå, även när fötterna börjar bli ömma på eftermiddagen. Det är som om benen fått en egen vilja, och bara vill gå liiiite till. Efter Langglupdalen fortsätter vi genom Bergedalen mot Dörålseter. Vi genar upp oledat runt Digerronden. Där förväntar jag mig eländiga videsnår och branta stenpartier, men finner istället en platt hed av renlav. Mjukt för mina fötter, och nu tittar solen fram. Vi lägger oss intill en bäck och njuter. Men sen tänker jag, att jag ju helst vill tälta i anknytning till en led, så kanske vi ska gå bara en liten bit till så vi kommer ut på leden norr om Digerronden.
Vi fortsätter i riktning mot min skugga, och dyker på en stig som vi börjar följa. Stigen är dock lite mer opålitlig än skuggan, så vi går en bit parallellt med leden jag var på väg till. Jag ser en liten sjö längre fram på kartan, så när vi till slut kommer ut på leden så bestämmer jag att vi går till sjön, och kanske kan tälta där.
Men när vi kommer till sjön är den helt uttorkad, som en rund stenöken. Vi fortsätter vidare längs leden mot nordöst till nästa bäck på kartan. Även den är uttorkad. Jag skakar på huvudet. I Langglupdalen hade det varit gott om vatten och bitvis runnit bäckar längs leden. Nu är det knastertorrt, inte minsta droppe vatten. Och i packningen har jag max 2 dl kvar.
Efter lite letande hittar jag en fläck med snö, så vi slår upp tältet vid den uttorkade bäcken och smälter snö på kvällen. Lite mysigt ändå, och påminner mig om att det var länge sen jag var på vintertur. Vi får en vindstilla solig kväll helt utan mygg, så vattenbristen har ju sina fördelar också.
Frågan är hur jag ska fortsätta under morgondagen. Jag tittar på kartan igen. Om jag går uppför den första branten mot toppen av Högronden, så ska det gå en stig därifrån norrut som kommer ner längre upp på vägen där jag parkerat bilen. Jag uppskattar det till 9 km stig följt av 1 mil väg. Inte helt optimalt, men ändå roligare än att gå samma väg tillbaka som jag kom, vilket borde vara ungefär 24 km. Både jag och Waldo somnar väldigt gott.
Vi fortsätter längs leden på morgonen. Efter bara någon km kommer vi fram till nästa fjällbäck som förstås forsar fram intill en perfekt tältplats. Jag himlar med ögonen och markerar den på kartan. Vi pausar, drick iskallt fjällvatten och badar tassar och fötter. Jag spanar upp mot leden som går upp på Högronden. Början ser okej ut, man ser leden slingra sig uppåt. Men nästan uppe vid toppen ser det ut som ett stup. En brant utan någon led. Jag tittar på kartan igen. Jo, leden ska gå där. Kan det ha varit ett ras? Jag har inte sett en enda människa sen igår eftermiddag. Kanske leden är stängd?
Leden går nu brantare uppför över sten och mera sten. Det känns okej ändå, i både fötter och knän, och Waldo trampar på i bra fart. Vi vilar igen innan vi börjar gå uppför själva berget. Solen gassar. Vattenflaskorna är fyllda till max och jag tar över Waldos klövjeväskor. Vi kommer upp till platsen där stigen ska dela sig. Men jag ser ingen stig, bara sten och mera sten. Utan att riktigt reflektera fortsätter jag istället följa leden uppåt. Mot toppen av Högronden. Kanske det går ändå?
Vi stannar en bra bit upp och vilar under ett stort stenblock i skuggan. Svetten rinner. Vi har kommit en femtedel upp. Nu blir det ändå brantare. Stövlarna åker av varje paus, fötterna i högläge. Jag ser två människor närma sig nerifrån, med två hundar. De springer nästan upp utan packning och passerar mig med ett glatt hej. Då måste det ju vara möjligt att ta sig upp med hund?
De försvinner uppför och vi följer efter för att få lite dragshjälp till Waldo som kämpar med både fotsättningen och orienteringen bland alla stenblock. Det blir brantare, nu klättrar jag nästan, drar upp mig med hjälp av händerna ibland och hjälper Waldo upp på de större stenblocken. En ny paus i skuggan. Enligt kartan har vi kommit 200 m sen senaste pausen. Jag är sällan höjdrädd men får svindel när jag tittar neråt. 500 meter kvar till toppen.
Vi fortsätter och kommer till slut upp till stupet jag såg nerifrån. Det går faktiskt en led igenom, den zickzackar fram genom klippväggen. Efter det planar leden ut lite, och vi trampar på.
Så är vi där, på toppen. Jag blinkar och skrattar lite. Vi är själva, och utsikten är milsvid åt alla håll. Vi ser Snöhätta i norr, Jotunheimen i öst och Rondaneslottet söderut på andra sidan Langglupdalen. I skuggan av toppröset brer jag fyra knäckemackor. Waldo får en bit korv. Det känns nästan overkligt att vi är där. Det borde inte ha gått.
Vi går ner på andra sidan, ner i Langglupdalen mot tältplatsen jag sett ut dagen innan. Waldo har fått lite skavsår av selen i ena armvecket, och vi tar många och långa pauser på vägen ner. Nu möter vi en ström av vandrare, både barnfamiljer och äldre damer. I sportbehå, cykelbyxor, hästsvans och solglasögon tjattrar de glatt med varandra på norska medan de flyter uppför berget. Andra ser trötta ut med stirrande blick.
Waldo springer fram till kopplet tar emot. Väntar in mig, och springer sen fram igen. Han är pigg, och verkar inte ha fått ont i tassarna. Det är bara skavsåret som bekymrar mig. Jag har haft hundar som fått skavsår av klövjeväskor förr, men inte sen jag köpte de väskor vi har nu. (Ruffwear Palisades Pack) Man kan lyfta av väskorna från selen, så uppför berget har han gått med enbart selen. Han har burit 2-3 kg innan, så vikten borde inte varit något problem. Däremot så har han dragit en del sidledes, när vi under gårdagen passerat en hel del nyfikna får. Kanske det var då han fick skavsår, att selen halkade snett när han drog åt sidan. Klövjor är nog inte anpassade för draghundar.
Till slut kommer vi ner till min uttänkta tältplats. Magnifik utsikt, en fjällbäck intill, en bit platt mark med kråkbärsris. Hur kan det ha varit mindre än ett dygn sen vi passerade här senast? Det känns som en vecka sen. Waldo kryper direkt in i tältet och somnar medan jag lagar mat och dricker te.
Vandringen tillbaka till bilen gick relativt smärtfritt dagen därpå. Jag trampade ner mig ett kärr, det började regna, vi blev anfallna av mygg. Sen körde vi hem, med drömmar om mera fjäll.
Vill du inspirera dina barn till att följa med dig ut i naturen? Jag har skrivit barnböcker om friluftsliv för åldern 2-6 år. Det går nu att förbeställa våra nya böcker som släpps i höst HÄR.
- Den lilla planetskötaren - om klimatomställningen
- Mamma och Liten jultältar - vem tjuvar mat ur tältet?
- På natten sover vi - om att sluta nattamma
Cykelsemester vs. fjällvandring med 5-åring
Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken
Bäst och sämst med att fjällvandra med en tvååring
Läs mer om fjällvandring här:
Härjångsfjällen runt
Födelsedagsfirande i Jämtlandsfjällen
In i Rogens vildmark
En oas i stenöknen och en bergsbestigning
Ensamma i Grötådalen
Med lokalbussar mot Grövelsjön
Kommentarer
Skicka en kommentar