Expedition Lycka

Det mörknar lite för snabbt och med pannlampan letar jag mig in på en lerig stig in i buskarna. En hund i en hundgård intill skrämmer mig när han börjar stormskälla, och jag fortsätter ner en bit till. Sen slår jag upp tältet, kryper in och somnar direkt. Bergsbyarna består till större delen av flådiga hotell, span, restauranger och pensionat. Jag cyklar förbi ett gigantiskt sanatorium. Bergsfasaden känns nästan overklig med de höga spetsiga topparna. Jag kör över gränsen till Polen, och fascineras återigen av de obefintliga gränskontrollerna. EU har verkligen öppna gränser, vem som helst kan resa hur som helst utan att behöva visa pass. När jag kommer fram till avfartsvägen till Murowaniec Mountain Hostel är klockan 14. Därifrån ska det gå en vacker cykelväg upp den sista milen. Jag har bokat en säng i ett 10-bäddsrum några dagar framöver för att vandra i bergen. Jag pratar med två polska tjejer som har gått från Murowaniec ner till vägen. De skakar på huvudet och pekar menande m...

Evit och Jan är såna där riktiga hardcore-cyklister. I fjol gifte de sig, och åkte sedan på en ett år och 9000 km lång smekmånad på cykel, från Cuba till Patagonien. Och Ja, det var precis så fantastiskt som det låter. Läs gärna på deras blogg: http://www.cos.sk/en. Där finns också en fantastisk 3 minuter lång film som sammanfattar ett års resa.  Jag och cykeln tar tåget till Helpa och cyklar därifrån vidare till Pohorela där jag möter upp Evit, Jan och min packning samt deras två vänner Michal och Ratna. (Jag och cykeln fick inte plats i bilen) Hemma hos Ratnas familj blir vi bjudna på en middag utan dess like. Soppa följt av en speciell potatisrätt följt av pannkakor följt av den gudomligaste kaka jag någonsin smakat, en slags sockerkaka med äpple, smörkräm och choklad och te med hallonsirap. Planen var egentligen att besöka en grotta men efter maten orkade ingen röra sig längre än till närmsta soffa. På kvällen cyklar jag vidare till Sumiac där vi går på en folkdansfestival...

Familjen åker iväg tidigt på morgonen till sjukhuset där en av döttrarna ligger inlagd, oklart varför, kanske det har med diabetes att göra, eller så var det mamman som hade diabetes. Förvirringen blir extra stor när de båda heter Monika. Gammelfarmorn stannar hemma och äter frukost med mig. Hon vill helst inte att jag ska åka, trots språksvårigheterna. Till sist släpps jag iväg med fyra baguetter, fem äpplen och en påse karameller. Det är dimma, och Manu Chao håller mig sällskap på de ensamma skogsvägarna i bergen. Det blir en lång dag. Det är lustigt hur jag inte över huvud taget klarar att läsa av höjdskillnader på kartan. En sträcka jag tror ska vara hyfsat platt och lättcyklad visar sig vara en mils serpentinuppförsbacke så brant att jag får gå och leda cykeln större delen av sträckan. En annan väg jag gissat kommer vara raksträcka med svagt uppförslut och motvind visar sig vara tre mils nedförsbacke. Efter två timmars snurrande i staden Banska Brystica hittar jag till sist fr...

Första 15 milen är det jordbruksmark. Ont om tältplatser, och rätt trist faktiskt. Men sen händer något, efter den första serpentinuppförsbacken.  Skýkov är himmelskt vackert. Högst upp mot himlen ligger byn omgiven av gröna fält, ek- och bokskogar. Tänk att folk bor såhär, men utsikt ut över hela världen. I Mala Lehota stannar jag för att fråga efter påfyllning av dricksvatten. Inga problem, vill du ha några äpplen? Kaffe? Te? Mat? Dusch och toalett? Var ska du sova inatt? Den vänliga familjen ringer till en släkting som jobbar som lärare i byn, för att få lite hjälp med språket. Hon kommer genast med sina två döttrar för att hjälpa till som tolk. De kan inte ett ord engelska, och det gör mig glad på något vis. Med teckenspråk och enstaka ord på tyska för vi någon slags samtal, men jag är osäker på hur mycket vi egentligen förstår av varandra. Gammelfarmor är hur gullig som helst, hon konserverar bönor och surkål, torkar ringblommor och örter. Deras pumpor är gigantiska och...

Första cykeldagen. Det är nästan högtidligt på något sätt. Jag cyklar mot Bratislava. Ganska snart korsas vägen av en cykelled, som jag tar in på. Det är dimma ute, och jag följer en liten grusväg mellan stora majsfält. Jag är helt ensam. Kanske är det svårt för människor som inte provat långfärdscykling att förstå känslan den där första dagen i sadeln. Att gå från att vara människa, till att vara cyklist. Som cyklist har jag oftast extremt dålig koll på omvärlden. Jag litar på magkänslan, och får ganska ofta vända när jag frågar om vägen och har cyklat åt helt fel håll. Jag kan inte språket, kan inte vanligt socialt hyfs, luktar oftast illa och är både svettig och skitig. Skulle det vara något att eftersträva? Kanske du tänker. Jo, faktiskt. Det får mig att känna mig… mänsklig. Efter några timmar kom jag in på kartan jag hade med mig. Jag fick genast vända. Cykelleden jag följde hette Donau-nånting See. Jag tänkte att See det kanske betyder hav, och då borde ju leden gå förbi Bra...

Nu är allt packat utom det jag glömt, och det jag glömt får jag leva utan. Klara stannar hemma, hennes rygg har pajat. Hemskt tråkigt tycker jag, jag hade verkligen sett fram emot att få umgås sådär intensivt några veckor tillsammans. Det är lite extra spännande att resa ensam, jag är van att vara i svenska skogen och fjällen ensam men det här är något annat. En utsatthet, en känsla av att om det händer mig något så kommer ingen få veta, då kommer jag bara vara borta. När jag rundat tatrabergen så kommer jag bo i mountain hostel Murowaniec på polska sidan av Tatrabergen i fem dagar. Planen är att göra dagsturer upp i bergen, och försöka skriva lite på mitt bokprojekt. Sen cyklar jag vidare till Krakow, och flyger hem igen den 16/10. Lätt som en plätt va? Det är ju bebodda trakter, och många kan säkert engelska. Jag har tränat exakt ingenting alls inför resan, mest för att jag varit alldeles för trött efter de sista jobb-veckorna. Det har känts mer värt att mysa i sängen med man...