Expedition Lycka

Hej! Nu är äntligen filmen klar från sommarens stugvärdsuppdrag. Hoppas ni blir inspirerade! ⇨ Youtube link ⇦

En månad av nu. Av värdskap, moderskap, jordande, väderskådande, drömmande, levande, nu. Jag tänkte först att min film från Tarrekaise skulle bli klar innan jag skrev här. Men andra projekt kom i vägen och det dröjer nog ett tag tills filmen blir klar. Tillbaka i civilisationen minns jag Tarrekaise med värme. Spången från stugan ner till sjön. Min tvååring som springande på spången utbrast "Bäj!" och kastade sig ner bland blåbär, hjortron och hönsbär. Jag som filmade, iakttog, lyssnade på vinden och knyckte några blåbär även till mig själv. Nere på stranden tog vi av skorna. Lillen vadade ut i vattnet, dag efter dag, medan hösten kröp närmre. Björkarna gulnade, rallarrosorna gick från lila till vitt och deras frön flög och dansade med vinden runt oss. Sjön Tarraures ansiktes skiftningar. Brusande vågor, dimma och regn. Nästa dag som en klarblå spegel, viskandes gudomligheter. Såhär skrev jag en dag i Tarrekaise: "Vandrarna smyger in i vår stuga inkapslade...

Jag riktigt bubblar av lycka och förväntan! Människor runt mig har i allmänhet svårt att förstå vad som är så fantastiskt med att åka ut i vildmarken och jobba som stugvärd hela semestern utan el eller rinnande vatten. De förstår inte glädjen i att köpa, packa och posta all mat vi ska leva på, eller att spendera sommaren i 10-15 grader, troligen med regn, blåst och mygg. Själv ser jag fram emot fjällvindarna som river i håret, utsikten från utedasset, vattenhinkarna från porlande fjällbäckar, de iskalla baden i fjällsjöarna och ett liv som är mer ute än inne. Jag ser fram emot att få bara vara med min son utan att bli distraherad av omgivningen, och att få träffa väderbitna fjällvandrare på väg till eller från Padjelanta. Det känns som att jag äntligen ska få åka hem, dit där jag hör hemma. Vår egna badstrand vid Tarrekaisestugan Undrar du vad en stugvärd är och gör? Svenska Turistföreningen har ett gäng med stugor i fjällen långt från asfaltsvägar och avgaser. När man vand...

Jag lämnade Anaris tidigt på morgonen i kraftig vind. Nere i björkskogen lugnade sig vinden och vi njöt av att vara på väg. Det var varmt, och slush-snö så jag behövde knappt bromsa i nedförsbackarna. Bitvis hade snön smält bort, våren var på ingång även i fjällen. Ovanför Anasjön var det svårt att åka skidor. Efter 20 km hade vi bara 4 km nedförsbackar kvar ner till Höglekardalen. Två fiskare på skoter stannade till och erbjöd sig att ta med min ryggsäck på skotern sista biten mot att jag kom in i deras stuga på en kopp kaffe när jag kom ner. Självklart tackade jag JA, och axlar och rygg njöt av att vara 20 kg lättare. Packåsnan själv I deras stuga träffade jag även Kjells fru Hildur. Hon växte upp i en kåta i Hosjöbottnarnas sameby som ligger halvvägs upp till Anaris. Hon berättade historier från sin ungdom. När hon skulle till Sällsjön och handla tjockmjölk så tog hon sig dit på skidor med ryggsäck på ryggen. Fram och tillbaka var det en skidtur på 4 mil, ofta skidade...

Jag går upp på höjden bredvid stugan med Miko för att ta farväl. Farväl Kraapa. Farväl Kruptje. Farväl Åreskutan i fjärran. Farväl mina renar, ripor och rävar. Nu får ni vara i fred ett tag, utan insyn får snön smälta bort, små ungar kommer få födas i lugn och ro. I sommar kommer Camilla, Hans, Kjell-Ola och Ewa att bo här i stugan. Vi turas om att bo i stugorna, en i taget. Vi har ett gemensamt hem, en gemensam kärlek till fjällen. Jag frågar fjällen om de kanske kan anstränga sig lite med vädret till sommaren, blåsa bort regnmolnen och sen lugna sig med vindarna. Jag berättar för fjällen att det kommer en ovanlig människa till Anaris i sommar tillsammans med sin hund. Han heter Sören och han vill leva i vildmarken på naturens egna villkor i 50 dagar. Han kommer stövla ut bland myrarna utan mat i packningen, han vill se om han klarar det. Han kommer gömma sig för människorna, fiska, jaga och plocka bär. Det är med varmt hjärta jag lämnar över mitt Anaris, mitt paradis, till h...

På morgonen har vi telefonmöte, alla stugvärdarna i Jämtlandsfjällen. Det närmar sig stängning av fjällstugorna, och det är mycket att tänka på. Inventering, bokföring, städning, logistik, listan är lång. Tidig morgon. Efter mötet drar jag och Miko ut på fjället på skidor. Jag förundras som vanligt över snön, hur den ena stunden är hård is och nästa stund mjuk med konsistens som vaniljsocker. Vi surfar i vinden, och snön böljar som vågor på havet. Jag kisar och strävar uppför en backe, solen kommer fram bakom ett moln och jag blir genast svettig. Snön är sanden i sahara, formad av vinden till sanddyner och virvlande i luften. Vi skidar till renvaktarkojan vid Kraapa. Den är låst, stillsamt vacker i sin väderbitna gråhet. Renvaktarkojan vid Kraapa. Jag försöker förstå vad det är med fjällen som ger mig sådan sinnesro. Kanske är det frånvaron av röster, både inne i mitt huvud och utanför. Kanske är det känslan av att vara så liten i allt det stora. Kanske är det att ...

Jag läser facebook-meddelandet tre gånger. Ibland får jag en känsla av att om jag tänker mycket på något, om jag drömmer, letar och visualiserar, så kommer det till mig. Inte alltid direkt, och inte alltid utan kamp, men det finns en kraft som är på min sida i livet. Halva mitt medvetande är djupt insnärjt i en bok. Jag älskar när bra böcker är långa, den här är på 936 sidor och heter Shantaram. Den skildrar Mumbais undre värld, och är samtidigt en studie i moral, godhet, ondska och meningen med livet. ”Luck is what happens to you when fate gets tired of waiting” säger Karla i boken, som är en kärleksförklaring till det Indien jag förälskade mig i som nittonåring. Kontrasten mellan Mumbais klibbiga hetta och Anaris snöstormar känns overklig, som om jag drömmer två olika drömmar samtidigt och är osäker på vilken som är det verkliga livet. Facebook-meddelandet är från Malin. Hon letar efter ett livslångt hem till en siberian husky-valp som hon blivit jourhem åt. Detta efter att...

På kvällen slår regnet mot fönstret. Här faller regn och snö inte vertikalt, utan horisontellt. Alltid från väst. För första gången på tre veckor så ställer jag väckarklockan. På morgonen när jag stängt av klockan ligger jag tyst och lyssnar. Det är stilla, ingen vind. Jag kikar ut, solen har precis gått upp. Jag tänder i kaminen och kokar gröt och thermosvatten, förväntansfull. Klockan 07:40 står jag redo på skidorna. Renarna som hängt utanför stugan några dagar tittar upp på mig och Miko, liksom frågande. Jag tar ut kompassriktningen, syd-väst. Det är skare efter gårdagens regn, och fortfarande några minusgrader efter natten. Renar, ripor och rävar lämnar doftspår i luften, Miko sniffar lyckligt och sätter fart med mig efter. Det finns ingen led här, men det är lätt att hitta. Västerut är de höga fjällen, österut är björkskogen. Så länge jag håller mig uppe på kalfjället och har solen i ögonen men inte åker upp i bergen så är jag på rätt väg. Vi skidar förbi Hällådalen,...

Jag har något att erkänna: Jag har begått misstag. Inte en gång, utan hundratals, och det är jag väldigt glad för.  Som när jag fick punktering i Litauen och märkte att jag hade fel sorts verktyg med mig för att få av cykelhjulet.  Eller när jag hade gasköket i tältet utan ventilationen öppen.  Eller när Miko fick springa lös på Fulufjället med täcke på i stark vind och täcket plötsligt var borta.  Eller när jag av misstag stack kniven rakt genom tältduken. Eller när jag hade min nya skaljacka på mig vid aidklättring. Eller när jag tappade mössan i hård vind på en vintertur i Grövelsjön. Eller när jag var för lat för att märka upp vattenhålet de första två dagarna som stugvärd. Det blåste och snöade en dag, och när jag morgonen efter skulle hämta vatten så var vattenhålet... borta. Den halvmeterhöga meterbreda tunga trälådan med lock syntes ingenstans. Jag började sticka ner skidstaven i snön ungefär där jag trodde vi hade grävt, men hitt...

Fiskens dag En pojke och en husky knackar på. Vi sitter på trappen utanför stugan och kisar mot solen. ”Ursäkta att jag pratar så mycket, jag har inte träffat en människa på tre dagar.” säger pojken som heter Johan. Vi skidar ner till sjön för att pimpla. Mitt i paradiset sitter vi och drömmer, om Kamchatka. Johan berättar om fiskare som fått så mycket fisk att de ledsnat, leken blev för enkel. Jag berättar om byar som bara kan nås på vintern när floderna har frusit, om ett folk som lever helt isolerat från omvärlden med sina renar. Då rycker det i spöt. ”Hjälp!” ropar jag. ”Vad gör jag nu!” Johan assisterar. Det är en vacker fisk, en Röding. Den lämnar en liten blodfläck i snön, så att vi i all eufori inte ska glömma att vi mördat. Johan och Isis väntar på fisk. Solens dag Jag sjunger när jag och Miko glider ner genom Hällådalen. Solen värmer mina kinder, det är vindstilla, helt knäpptyst. Snön är mjuk, hård under med fluff ovanpå. Vi skråar nerför branten, långt nere i ...

Det jag längtade efter mest av allt var tid. Jag längtade efter att inte vara på väg någonstans. Tänk dig att du packar mat och utrustning för en månad, och sen bara parkerar dig i en stuga på fjället. Plats. Ligg. Stanna.  Stugan heter Anaris och ligger i en avkrok av Jämtlandsfjällen. Det är den fjällstuga som får minst besök i hela Sverige. På stugplatsen finns en gäststuga med tio bäddar, en dassbod med två dass, och en stugvärdstuga med vedbod, butik och förråd.  Som sällskap tog jag med Miko, min två-åriga Siberian Husky-tik. Vi är ganska lika jag och Miko. Vi tycker inte om att lyssna på andra, utan går helst våra egna vägar. Om vi inte mutas med godis förstås. Om vi fick välja så skulle vi helst försvinna ut i vildmarken för gott, problemet är det där med maten. Det är lättare att få mat i civilisationen, så vi återvänder alltid dit. Vi tycker båda om att gosa, att ligga riktigt nära, sådär så det känns som att man hör ihop. Vi tycker om blåbär, och cho...