Stugvärd i Tarrekaise (Stugvärd i Tarrekaise del 2)

- november 08, 2018

En månad av nu. Av värdskap, moderskap, jordande, väderskådande, drömmande, levande, nu.

Jag tänkte först att min film från Tarrekaise skulle bli klar innan jag skrev här. Men andra projekt kom i vägen och det dröjer nog ett tag tills filmen blir klar.

Tillbaka i civilisationen minns jag Tarrekaise med värme. Spången från stugan ner till sjön. Min tvååring som springande på spången utbrast "Bäj!" och kastade sig ner bland blåbär, hjortron och hönsbär. Jag som filmade, iakttog, lyssnade på vinden och knyckte några blåbär även till mig själv. Nere på stranden tog vi av skorna. Lillen vadade ut i vattnet, dag efter dag, medan hösten kröp närmre. Björkarna gulnade, rallarrosorna gick från lila till vitt och deras frön flög och dansade med vinden runt oss. Sjön Tarraures ansiktes skiftningar. Brusande vågor, dimma och regn. Nästa dag som en klarblå spegel, viskandes gudomligheter.

Såhär skrev jag en dag i Tarrekaise:
"Vandrarna smyger in i vår stuga inkapslade i färgglada regnkläder.
En del kommer direkt från Kvikkjokksbåten och stannar sin första natt här. Deras ryggsäckar är tunga, redo för två veckor längs Padjelanta-leden. Deras kartor och planer breder ut sig över borden. De längtar efter vidderna, vyerna, de öppna markerna ovanför Tarradalen.
Andra är i slutet av sin vandring. De bär ett annat lugn, deras ögon glimmar trots många dagar i regnet. Jag vill ibland behålla dem här hos mig. Varför så bråttom tillbaka till facebook-uppdateringar och bilköer? Varför inte stanna här, precis bortom mobiltäckningens gräns i det onåbara? Jag vill spara deras fjällblickar, så rena och klara. Tillbaka i staden är snart orosrynkorna tillbaka. Där kapslas deras själar in i mediabrus, wifi och att-göra-listor. Glöden kommer falna i deras ögon och blicken kommer riktas ner i smartphone och betong för att slippa möta en annan människas blick på tunnelbanan. Endast en liten skärva av fjällen blir kvar i deras hjärtan. En längtan att få återvända. En flykt till sig själva."

Jag är också där nu. Jag lyssnar på min inneboende fjällskärva och längtar tillbaka. Vardagen är vacker på sitt vis, men den är så sprängfylld av måsten att jag knappt hinner njuta. Jag får stjäla mig tid, från arbete och familj, för att få andas. Känner alla såhär? Vänjer man sig aldrig? Jag drömmer mig bort och får dåligt samvete mot mig själv för att jag slösar bort mitt liv och min tid på att stirra in i skärmar. Jag har inte förändrats alls. Min vardag är i ständig nedräkning till nästa helg, nästa lediga vecka, nästa semester, nästa stugvärdsuppdrag.