In i Rogens vildmark (Fjällvandring 2015 del 4)

- augusti 28, 2015

Från oasen vid Stor-Svuku i Norge vandrar vi ner från kalfjället, och följer leden via Reva vid norra änden av Grövelsjön till Rogenstugan på svenska sidan.

Vi är inte längre ensamma i världen, utan möter andra vandrare och fiskare här och var. Vandrarna kommer oftast från Tyskland och Österrike. Jag frågar två mötande vandrare hur leden ser ut mot svenska sidan. De gör en liten grimas. "Rocks, many rocks. But beautiful surroundings." De har rätt, leden är bitvis väldigt stenig, och det bidrar till vildmarkskänslan. Nere i urskogen står de gamla grå tallarna och sträcker sina spretiga armar mot klarblå himmel. De bär manar av varglav, och påminner om en gammal värld före skogsindustrin.

Jag badar fötterna i en tjärn, och granskar mina ben. Trots lager på lager med myggmedel och solkräm börjar de få färg. Ett större antal ärr träder fram som vita fläckar tillsammans med blåmärken och nytillkomna blodröda riv- och skrapsår. Jag tycker det är vackert, lite på samma sätt som en klättrares kritade händer med blodiga nagelband. Det visar på en kropp som brinner och kämpar för något, en slags hyllning till det levande.

Har du någon gång provat gå längs en stenig stig dragen av två siberian husky på renjakt? Inget att rekommendera. Jag förstår att vi är besökare på renens domän, att vi är där på nåder, att vi försiktigt ska smyga förbi utan att göra något väsen med kopplade lugna hundar. Men Miko och Nami förstår det inte. De förstår inte varför vi inte ska springa efter renen som nyfiket kommer fram och tittar på oss. Vi måste vara en lustig syn för renen. Två ylande hoppande vargar med en människoklump i lina bakom som envist sätter klackarna i backen och ropar okvädesord som "Gå härifrån! Snälla följ inte leden framför oss! Nej, inte det hållet, vi ska också ditåt, gå bort från leden säger jag!"

Nere vid Rogenstugan bastar och badar jag tillsammans med stugvärden. Han berättar om en man som kom med 35 kg på ryggen plus magväska och kassar i händerna. Han skulle paddla, och bevisa för sig själv att han nu var fullt återställd efter en knäskada. Vad han hade med sig? Allt han kunde behöva. Jag funderar på min egen packning på 20 kg, den innehåller också allt jag kan behöva, och känns ibland alldeles för tung. Nu är den förstås lättare än 20 kg, nu när maten snart är uppäten.

Vattnet i Rogen känns varmt, termometern visar på 13 grader. Jag ligger i vattnet vid sjökanten och tittar på solen som sjunker ner mot Stor-Svuku. Där borta var jag, för tre dagar sedan. Bergstoppen ser ut att ligga oändligt långt borta.

Jag funderar på hur det skulle vara att vara stugvärd i Rogen. Att ha tillgång till en bastu med fönster mot solnedgången. Kanske bada i en isvak. Susa fram över Rogensjön på skidor bakom hundarna. Mitt i den vackraste varmaste mest idylliska veckan på hela sommaren sitter jag och drömmer om vintern.