Expedition Lycka

Här kommer en klassisk resedagbok med alldeles för lång text. Läs om du orkar, eller bara titta på bilderna. Jag blir superglad om du skriver en kommentar, här eller på facebook/ instagram. Jag dubbelkollade väderprognosen. Sol. Inte så mycket vind. Inte så kallt. Kollade av med Povilas jobb, ja han kunde flexa några dagar och ta hand om barnen. Ett djupt andetag, KÖR! Snabb packning enligt en gammal vinterpacklista. Hittade nästan allt.  Torin har varit ledsen på morgnarna senaste tiden och inte velat gå till förskolan, men just den här morgonen tittar han mig i ögonen och säger allvarligt "Inte hungrig, Inte ledsen". Han håller ihop sig under lämningen, men jag ser att det är nära tårarna. Tänk att en så liten person kan vara och förstå så mycket.  Benji gav en mer lättsam kram, och ett "Ses på onsdag mamma!" Storpojken.  När barnen var lämnade packade jag in allt inkl Waldo i bilen och körde norrut. Mer nervös än vanligt. Jag har ofta otur med vinterfjällen. Mass...

Kan man ta sig ut på vinterfjälltur på kalfjället med småbarn? Javisst! Är det enkelt? Nej. Jag lärde känna Rebecca på nätet när vi båda var gravida med ungefär samma slutdatum. När vi träffades märkte vi framförallt två likheter. Ingen av oss var beredd att pausa sitt friluftsliv bara för att vi blivit mammor. Och båda hade vi fått barn av den sorten som inte låg snällt och sov i en vagn utan snarare krävde att bli konstant burna, underhållna och snart kröp och klättrade i full fart. När nu vintern och snön äntligen kom planerade vi en fjälltur. Förra vintern tog vi med våra bebisar till Grönklitt och Koppången för skidåkning i dryga -20 grader. I år planerade vi att skida mellan övernattningsstugor på Fulufjället, i gott sällskap av Rebeccas kille och mina hundar. Övernattningsstugorna vid Rösjön. Att packa till den här turen var svårare än vanligt. Prognosen sa runt -10 grader, och mycket nysnö. Jag packade med tält och extra sovsäck med tanken att vi i nödfall sku...

Jag älskar att vara mamma, men... Jag behöver verkligen få komma ut ensam ibland. Igår var en sådan dag. Lillen var gnällig, ville amma och bli buren konstant och jag ville bara bort. Solen lyste, snön gnistrade och lillen ville absolut inte leka utomhus. När hans pappa kom hem så fick han ett barn i famnen i utbyte mot löftet om en fulltankad bil dagen därpå. Jag snabbpackade bilen med tält, sovsäck, ved, korv, släde, skidor och hundar och lagom till att solen gick ner bakom trädtopparna så var vi på väg ut i skogen. Det var lite oklart var de hade hunnit köra upp skoterspår, snön hade bara legat någon dag än. Jag chansade på Fjälltorp i Mangskog, och hittade en oplogad grusväg där en snöskoter hade kört. Bingo! När jag packade släden så kom en bil körandes. En man frågade om jag sett några vargspår, de hade korsat vägen högre upp. Han bad mig att vara försiktig, vargarna i trakten har under hösten tagit fyra jakthundar, en bara fem meter från sin ägare. Jag lovade att hålla ögone...

Jag hade en plan för 2016, en sådan där härlig grandios plan som var lagom utmanande och spännande. Först skulle jag åka upp på vintern och vara stugvärd i någon fjällstuga i norra delen av fjällen, så otillgängligt som möjligt. Sen skulle jag åka till Kina under hösten och cykla uppe i bergen på den tibetanska högplatån. Planen var färdig, och jag längtade till mitt 2016. Sen började jag bli kissnödig på nätterna. Mina bröst började bli ömma. Mensen kom inte. Jag började känna mig åksjuk. Ja, ni förstår ju säkert grejen. Jag erkänner att en av mina första tankar var ”-Inte nu när jag har så mycket roligt jag vill göra!”. Samtidigt kom den där känslan, som är så svår att uttrycka i ord. En övernaturlig, utomjordisk känsla av att det bor en annan person inne i min kropp, en person som jag redan nu älskar mer än någon annan på jorden. Självklart är den personen viktigare än mina planerade semesterveckor, ja viktigare än allting. En ny människa kommer flytta in i vår familj, en b...