Expedition Lycka

Älskade älskade unge. Nu har du varit hos oss i snart tre månader. Du lever nu på utsidan av min mage istället för på insidan. På insidan skulle du inte längre få plats, du är snart dubbelt så stor som när du kom ut. Fortfarande vill du vara nära, helst med kroppskontakt dygnet runt. Du protesterar direkt om jag försöker lägga ner dig för att få gå på toa. Självklart lyfter jag genast upp dig igen, det går faktiskt att gå på toa med en bebis i knät. Trädgården växer vilt, det finns ingen tid att ta hand om den, ingen möjlighet att rensa ogräs med dig i bärselen för du vill att vi ska röra på oss, aldrig vara stilla. Vi går och går, aldrig har jag gått som nu. Vi äger tiden, kan stanna upp för ett vackert löv som singlar ner från ett träd, sno åt oss en handfull blåbär i farten, spana upp på en rovfågel som cirklar i skyn. Jag längtar efter att få bjuda dig på blåbär, men önskar samtidigt att du alltid kunde vara såhär liten, att du alltid skulle älska att bli buren och betra

Vila, äta glass och sen vila igen. Ibland undrar jag om det verkligen kan vara såhär intensivt att vara gravid för alla. Andra gravida verkar ju kunna ha ett normalt liv samtidigt. Det känns som att jag varje sekund blir avbruten i mina tankar och sysslor av.. ja, av själva graviditeten. Det är både fysiskt och psykiskt, som att vara helt maniskt besatt. Jag har ju tid nu, för att skriva klart min bok, för att leka i keramikateljén. Jag har oändligt med tid, men ingen som helst motivation. Jag varvar dagarna med att läsa böcker, titta på teveserier, pyssla lite i trädgården och dagdrömma. Jag kan lätt sitta en timme och bara titta ut i luften och göra ingenting. Tankarna bara går runt, kretsar kring en enda fråga -hur kommer allting att bli? Sista dagen på jobbet kändes helt overklig. Senaste sju åren har jag haft fast jobb, och en stor del av mitt liv har kretsat kring jobbet. När jag inte jobbat har jag oftast rest någonstans. Nu ska jag inte jobba igen förrän tidigast efter

OBS!!! VARNING!!! Det här inlägget innehåller enbart larviga gravidtankar och är du inte gravid själv är det troligen totalt ointressant för dig!  Hänger på tradera och lägger 5-kronorsbud på söta retro-bodys med mumintroll, igelkottar, ugglor och lejon. Har julafton varje dag när jag kommer hem från jobbet och öppnar paket med bebiskläder från tradera. Vänjer mig vid att somna före klockan 21 på kvällarna för att sedan gå upp minst två gånger varje natt och dricka vatten/ kissa/ släppa ut lillhunden så hon får skälla på rådjuren.  Mår lite dåligt av att jag köpt alldeles för mycket bebiskläder som inte kommer hinna användas men är i smyg överlycklig och öppnar skattkistan med kläderna minst en gång om dagen för att vika upp och vika ihop alla minipyttekläder igen. Försöker förstå mig på systemet med föräldrapenning och undrar hur faan jag ska kunna veta redan nu om min 6-månaders bebis kommer klara sig utan sin mamma på dagarna?  Vankar fram som en pingvin och sympatiser

Jag hade en plan för 2016, en sådan där härlig grandios plan som var lagom utmanande och spännande. Först skulle jag åka upp på vintern och vara stugvärd i någon fjällstuga i norra delen av fjällen, så otillgängligt som möjligt. Sen skulle jag åka till Kina under hösten och cykla uppe i bergen på den tibetanska högplatån. Planen var färdig, och jag längtade till mitt 2016. Sen började jag bli kissnödig på nätterna. Mina bröst började bli ömma. Mensen kom inte. Jag började känna mig åksjuk. Ja, ni förstår ju säkert grejen. Jag erkänner att en av mina första tankar var ”-Inte nu när jag har så mycket roligt jag vill göra!”. Samtidigt kom den där känslan, som är så svår att uttrycka i ord. En övernaturlig, utomjordisk känsla av att det bor en annan person inne i min kropp, en person som jag redan nu älskar mer än någon annan på jorden. Självklart är den personen viktigare än mina planerade semesterveckor, ja viktigare än allting. En ny människa kommer flytta in i vår familj, en b