Älskade unge.
Nu har du varit hos oss i snart tre månader. Du lever nu på utsidan av min mage istället för på insidan. På insidan skulle du inte längre få plats, du är snart dubbelt så stor som när du kom ut.
Fortfarande vill du vara nära, helst med kroppskontakt dygnet runt. Du protesterar direkt om jag försöker lägga ner dig för att få gå på toa. Självklart lyfter jag genast upp dig igen, det går faktiskt att gå på toa med en bebis i knät.
Trädgården växer vilt, det finns ingen tid att ta hand om den, ingen möjlighet att rensa ogräs med dig i bärselen för du vill att vi ska röra på oss, aldrig vara stilla. Vi går och går, aldrig har jag gått som nu. Vi äger tiden, kan stanna upp för ett vackert löv som singlar ner från ett träd, sno åt oss en handfull blåbär i farten, spana upp på en rovfågel som cirklar i skyn. Jag längtar efter att få bjuda dig på blåbär, men önskar samtidigt att du alltid kunde vara såhär liten, att du alltid skulle älska att bli buren och betrakta världen med stora nyfikna ögon.
På mornarna väcks du av magknip, pruttar som vill ut. Jag försöker hjälpa dig, masserar din mage, puttar dig i rumpan med benen högt och byter liggställning. Du kvider och frågar efter tutten, för att sen släppa den igen och försöka sparka ut ännu en prutt. Jag klappar dig över håret och pussar din panna. Då tittar du plötsligt upp med ett stort leende och skrattar mot mig. Godmorgon min älskade son.
På skötbordet fortsätter du skratta, och ler förundrat mot den grönmönstrade rullgardinen. Du älskar att ligga utan blöja och titta på mina grimaser, men jag får passa mig för rätt vad det är kommer en blixtsnabb stråle kiss rätt upp i luften.
Kroppsvätskor äcklar mig mindre och mindre. Kiss, bajs, kräks, dregel och bröstmjölk fläckar ner allt omkring oss. En tröja hinner knappt komma på förrän den åker av och ner i smutstvätten. Vissa dagar tänjer vi på gränsen för vad som är smutsigt. Äsch, det är ju bara lite kräks tänker jag för mig själv och är glad att ingen ser oss.
Tid för att skriva blogg är svårt att få. Vad är personligt och vad är privat? Allt känns för privat ibland i vår lilla bebisbubbla. Nu när jag skriver sover du i min armhåla med bröstet som kudde. Närsomhelst kommer du vakna så jag skyndar mig, väger inte orden utan låter de bara komma som de har lust till.
Roligast just nu är att stå upp. Jag håller dina händer medan du balanserar på min mage med ett stort leende. Pappa är också rolig, hans skägg är så sticksigt och hans ögon så överfulla av kärlek. Men bara en kort stund, sen undrar du var mamma tog vägen. I duschen? Hos bikuporna? Varför då? Världen kretsar kring dig och allt annat förlorar sin mening.
På kvällarna blir du ofta gnällig. Ingenting är roligt, du vill inte äta, inte sova, inte sitta, ligga eller stå. Inte leka, inte åka vagn, inte ingenting! Du skriker medan jag trött spänner upp dig i bärselen. Sen öppnar jag ytterdörren och du blir knäpptyst. Vi går ut i den friska kvällsluften, tar med en hund i ett koppel och börjar följa grusvägen bortåt. Efter några minuter av nyfiket tittande snuttandes på selens tyg så faller dina ögonlock ihop och dina knutna nävar öppnas upp. Du blir minst ett kilo tyngre och lutar nöjd din kind mot mitt bröst. Jag slappnar av, och går och går, njuter av att vara nära dig.
Världen omkring dig blir större för varje dag. Ibland är den så stor att du får svindel, ja nästan panik. Du vill äta, men får inte ro utan slår fram och tillbaka med huvudet och sparkar med fötterna. Du river mig över brösten och drar i min tröja med klippande ögonlock. Inga sånger kan lugna dig, men på min mobil har jag en magisk regn-app. Ljudet av regn brusar fram genom mobilens högtalare och dina fötter slutar sparka. Du suckar som av lättnad och sluter dina ögon, fokuserar på att äta och sedan somna. Jag ligger kvar med dig så, vet att om jag försöker gå upp vaknar du inom några minuter. Hellre en mystimme med dig än fem minuters stressig egentid.
Älskade älskade unge. Tack för att jag fått dig.
Kommentarer
Skicka en kommentar