Här kommer en klassisk resedagbok med alldeles för lång text. Läs om du orkar, eller bara titta på bilderna. Jag blir superglad om du skriver en kommentar, här eller på facebook/ instagram.
Jag dubbelkollade väderprognosen. Sol. Inte så mycket vind. Inte så kallt. Kollade av med Povilas jobb, ja han kunde flexa några dagar och ta hand om barnen. Ett djupt andetag, KÖR!
Snabb packning enligt en gammal vinterpacklista. Hittade nästan allt.
Torin har varit ledsen på morgnarna senaste tiden och inte velat gå till förskolan, men just den här morgonen tittar han mig i ögonen och säger allvarligt "Inte hungrig, Inte ledsen". Han håller ihop sig under lämningen, men jag ser att det är nära tårarna. Tänk att en så liten person kan vara och förstå så mycket.
Benji gav en mer lättsam kram, och ett "Ses på onsdag mamma!" Storpojken.
När barnen var lämnade packade jag in allt inkl Waldo i bilen och körde norrut.
Mer nervös än vanligt. Jag har ofta otur med vinterfjällen. Massiva mängder nysnö. Stormvindar. Vurpor och skador. Is och slasksnö och dåligt före som klibbar fast under skidorna. Utrustning som går sönder. Alltid är det något. Jag försöker gå igenom allt i huvudet, vad har jag glömt?
Det är alltid en speciell känsla att köra iväg ensam hemifrån på äventyr. Vi bor i en liten by i skogen, och ska man norrut så följer man en liten krokig grusväg upp över en höjd som är mer vildmark än det mesta. Vintertid är vägen ofta knepig och jag har fastnat mer än en gång. Men nu har vi fyrhjulsdrift och tjällossningen är inte riktigt igång än. En orrhöna flaxar upp framför bilen och jag bromsar till och skrattar rakt ut. Sen kör jag nästan non stop sju timmar norrut, och kommer fram klockan 15.
Kläppenparkeringen vid Ljungdalen ligger utsatt uppe på en höjd. Man får fjällkänsla direkt när man kliver ur bilen. Både jag och Waldo är så ivriga att komma iväg, han hoppar på mig och river nästan hål på jackan, jag har svårt att få på honom selen och skakeln när han är mer i luften än på marken. Till slut är skakeln på och släden efter och mina skidor och stavar och ryggsäck med och jag blippar låset på bilen i farten och ser en Helags-skylt swisha förbi när vi svänger upp på skoterleden.
Sen tar det stopp. Jag har lite glömt att Waldo inte gjort någon vinterfjälltur förut. Han tycker släden är tung. Uppförsbacken brant. Det luktar spännande bredvid skoterleden och han sicksackar sig framåt och råkar gå ut i djupsnön bredvid leden gång på gång. Jag försöker putta på. Jag försöker hjälpdra. Jag försöker ropa och peppa och förklara att vi ska framåt, uppåt, följa leden. När jag går upp bredvid honom så svänger han snabbt upp framför mig och blockerar vägen med släden. Jag får backa och försöka gå upp på hans andra sida. Då svänger han dit istället. Så håller vi på. En skoteråkare kommenterar "Va bra med lite draghjälp!" Jovars, tänker jag. Hade nog gått snabbare utan.
 |
| Glad Moa. |
 |
Hej fina Helagsmassivet!
|
 |
| Till slut uppe på Kalfjället. |
 |
Morgonfrost.
|
Vi kommer till slut upp på kalfjället och jag ser fjälltoppen Predikstolen till höger. Vänta lite nu, till höger? Och var det inte väldigt kort backe till kalfjället? Jag har vandrat här på sommaren för många år sen, och minns det som en lång väg genom knott-tät björkskog. Jag tar upp mobilen för att kolla var vi är. Jaså, vi tog visst en annan led, mot Torkilsstöten. En mycket brantare mer direkt led upp på kalfjället, men också mer västerut än jag hade tänkt mig. Jag planerar om lite. Det blir nog bra ändå.
När det äntligen blir nedförsbacke får Waldo upp farten, och jag kämpar med att bromsa med slädens handbroms. Mina stighudar har en liten metallögla längst fram över toppen på skidan, och den fastnar flera gånger i slädens broms. På två timmar lyckas jag både välta släden flera gånger och själv åka omkull flera gånger. Tjohej! Solen börjar gå ner och jag bestämmer mig för en tältplats på ett flackt område med utsikt mot Helagsmassivet strax efter en punkt som heter Himmelsrasta på kartan.
 |
| Tältet uppe första kvällen. |
Vintertälta minns jag hur man gör, även om det var ett år sen sist. Jag är dock inte så van vid att tälta uppe på kalfjället på vintern, mer van vid skogsterräng. Det är nästan vindstilla. Hur mycket behöver jag preppa mot vind? Och från vilket håll? Jag landar till slut i att jag bara fäster tältet nu, och flyttar det mot vindriktningen om det börjar blåsa. Snön är hård och fast, perfekt för att fästa snötältpinnarna i. I absiden gräver jag en rejäl grop, så jag får ståhöjd inne i tältet. Snön från gropen smälter jag sedan till vatten på gasköket.
Waldo har fått låna min nya quilt som sovsäck. Den passar perfekt! Vid fotändan har den en dragsko som man kan dra åt runt halsen. Tält är han van vid. I tält sover man ser det ut som att han tänker, när han lägger sig tillrätta. Sen rör han sig inte förrän det blir morgon.
 |
Lite småkyligt på toa, men sååå lyxigt att det finns dass vid nästan alla vindskydd i fjällen!
|
När vi vaknar på morgonen skiner solen utanför, och det är fortfarande nästan vindstilla. Jag drar med handen över insidan av tälttaket och samlar ihop nattfrosten. Påminner mig själv om att öka ventilationen till nästa natt. Jag försöker sätta ihop en rutin för vad som ska göras och i vilken ordning. Först smälta snö, ihop med thermosvattnet från gårdagen. Frukostgröt, varm choklad, och som bonus har jag med apelsiner och kokta ägg från gårdagens matsäck. De är dock djupfrysta nu, natten har varit kall. Hur kall vet jag inte, någon termometer fick jag inte med mig. Jag testar med en påse frystorkat i en mat-thermos till lunch. Som vanligt tar det längre tid än jag trott att smälta snö och koka vatten. Men vi har inte bråttom.
Jag har ofta totalt kaos av prylar i tältet med en stor hög av allt möjligt som jag rotar i, men när jag skidar så har jag ett nästan militäriskt disciplinerat system, för att snabbt kunna hitta vad jag behöver.
- Vänster byxficka: Solstift, lypsyl, powerbank
- Höger byxficka: Mobil
- Benficka: Snacks
- Vänster jackficka: Pannlampa, InReach (satellitsändare), kompass, skidvalla
- Höger jackficka, Toapapper, vattenflaska
- Innerficka jackan: Extra vantar
- Ytterfack ryggsäck: Solglasögon, googles, stighudar, vindsäck, spade, första hjälpen, tältlykta (för solcellsladdning), liggunderlag
- Innerfack ryggsäck: Hundmat, extrakläder, reparationsgrejer, neccesär, böcker, thermos, dunjacka, skräppåse
- Släden: Liggunderlag, sovsäckar, tält, matlåda inkl kök och gas
Tältet rullar jag ihop med snöpinnarna fästa i linorna, och stängerna halvt inkörda i hällorna. Då går det supersmidigt sen att resa tältet, även om det blåser.
När allt är ihoppackat känner jag mig nästan orimligt stolt. Waldo ser också glad ut. Vi skidar vidare mot Helags, och jag drömmer mig tillbaka till sommarturen jag och mamma gjorde 2005? då jag och min hund Gucci som jag hade då gick upp på Helags topp.
Leden vi följer nu har skoterförbud, så vi följer bara något enstaka skidspår. Waldo börjar fatta grejen med att följa spår i snön iallafall. Det är hårt underlag, och går fort framåt. Vi kommer snart ut på skotermotorvägen som vi egentligen skulle tagit. Vid Helags funderar jag på om jag ska gå in och kika på fjällstationen och säga hej, men vi har så bra tempo och det är lite isigt så vi bara swishar förbi. Jag får verkligen hålla tungan rätt i mun på de hårda utförslöporna.
Vi svänger av mot Gåsen, och kommer i total lä. Waldo ställer exemplariskt en ripa precis intill oss. Vi står alla tre blickstilla och tittar på varandra. Ingen rör sig på en lång stund. Till slut flyger ripan iväg, och vi sätter oss för att fika lite. Efteråt lägger jag ut liggunderlaget i snön och somnar nästan i solen. Det känns overkligt att ligga i snön mitt bland alla fjälltoppar. Är jag verkligen här? Solen värmer ansiktet.
Jag skickar ett meddelande till mamma med InReachen. Det är en satellitsändare som skickar med kartposition när man skickar meddelande, och den behöver ingen mobiltäckning. Vi har kommit överens om att jag ska höra av mig varje dag med färdväg så hon har lite koll på var jag är. Man kan även få väderprognoser och larma SOS. En stor trygghet när man är ute ensam.
Leden mot Gåsen tar lång tid. När vi kommer ner i dalgången vid Holkes vindskydd så blåser det rejält. Jag är inte alls sugen på att slå upp tältet i den blåsten, så vi fortsätter. Uppe på platån försöker jag hitta lä bakom alla små kullar, men tycker det blåser överallt, dock inte lika illa som nere i dalgången. Jag väljer till slut ut en plats som har lite mer skydd. Den här gången lassar ajg massor med snö mot tältet som tynger ner tältväggarna så de inte kan slå i vinden, och bygger även en snömur som en halvmåne runt oss mot vinden.
 |
| Kanske vackraste kvällen. |
Jag är nervös inför morgondagen. För 20 år sedan var jag här på fjälledarutbildning med folkhögskolan. I en sluttning ner från Gåsenstugan hade det blåst upp hårda isiga drivor, som en puckelpist. Där tappade jag kontrollen, pulkan slog mig framåt för varje puckel och farten ökade tills jag tappade balansen. Pulkan tryckte mig framåt och knät vreds rejält. Den gången hade jag underbara klasskamrater som hjälpte mig vidare till Stensdalen, och förutom själva kraschen har jag mest fina minnen. Från Stensdalen fick jag skoterskjuts till Vålådalen av en fastighetsskötare som hade vägarna förbi. Det var fullmåne minns jag. Sen haltade jag runt ett halvår innan knät började bli bättre.
Jag ska inte mot Stensdalen den här gången, utan mot Vålåstugorna. Men backarna runt Gåsen är fortfarande både mer vindutsatta och brantare än det mesta annat här omkring.
Under natten proppar jag sovsäcken full. Blöta sockar och vantar. Gastuber. Elektronik. Djupfrysta apelsiner och ägg. Dunjackan över mig inne i sovsäcken. Varmvattenflaska att ha som element vid fötterna och sen dricka ur. Och det bästa av det bästa, kissflaskan. Jag gillar inte att gå ut i snön och kissa, och jag vaknar typ alltid 1-2 gånger och behöver kissa på natten när jag tältar. Då hasar jag mig istället halvvägs upp ur sovsäcken och kissar i nalgeneflaskan sittandes på knä. Hur smidigt som helst när man vant sig.
  | Såhär mysigt ser det ut nere i min sovsäck.
|
|
Jag föredrar gas framför bensin, man kan lägga gastuben i vattnet för att få bättre effekt när det är kallt. Även riktigt kallt vatten funkar.
|
 |
| Vi närmar oss Helags igen. |
På morgonen äter jag apelsiner och kokta ägg. Inga problem alls att de varit frysta tidigare. Färska apelsiner ska jag alltid ta med på vinterturer i framtiden, så himla gott i kontrast till allt frystorkat.
Nedförsbacken mot Gåsån är den brantaste på hela turen. Den är även ganska renblåst och stenig och vi får sicksacka oss fram. Som tur är så har någon åkt före oss, så Waldo har ett skidspår att följa. Vi pausar flera gånger på vägen ner, då jag blir helt skakig av att spänna kroppen så mycket när jag bromsar. Nästan kramp i vänsterbenet. Till slut är vi nere, och kan börja uppåtstigningen av turens brantaste och längsta uppförsbacke. Nu är det varmt, och skaren bär inte längre. Jag skidar i bara underställströja och svetten rinner. Waldo kämpar på, bitvis tar jag av skidorna, går upp och hjälper honom dra släden uppför det brantaste. Vilken hjälte han är!
Vi kommer fram till det nybyggda vindskyddet sydväst om Gåsenstugorna. Det byggdes i fjol efter att Gåsen stängdes för besökare. Jag har så blandade känslor kring detta. Gåsen var den vackraste stugplatsen i Jämtlandsfjällen, och jag har bott där flera gånger. Mitt på kalfjället, med fantastisk utsikt. Det är en sorg att den lagts ner. Samtidigt förstår jag varför. Samernas renar är alltmer undanträngda av alla turister. Det är inte bara positivt att fler upptäckt fjällvärldens magi. När renarna hela tiden blir störda och jagas vidare från sitt bete blir de magra, och får svårt att överleva vintern. Genom att stänga Gåsenstugorna delas Jämtlandsfjällen upp i västra och östra. Länken mellan försvinner, och en oas för renarna uppstår. För att ta sig över nu behöver man tält, och mer erfarenhet. Det blir lugnare. Det märks också nu, på sträckan Helags - Vålåstugorna träffar jag bara en enda skidåkare, och i turböckerna i vindskydden är det nästan tomt på namn. Detta trots kanonväder och kanonföre och högsäsong.
 |
Gåsenstugorna. Någon har fått dit en lyftkran!
|
 |
| Nya vindskyddet vid Gåsen. |
Från Gåsen mot Härjångssjöarna är det snälla utförslut och vi har så bra fart att vi kommer fram till min tänkta tältplats redan kl 14. Jag bestämmer mig för att fortsätta, kanske ända till Vålåstugorna? Det är sådär drömmigt, vackert med bergssidorna på bägge sidor, mjukt före och vi nästan svävar fram.
Jag konstaterar att det gått åt mer gas än jag trott, ca 200g per dag vilket är nästan tre gånger så mycket som jag använder på sommaren. Jag har även missbedömt maten, eftersom jag åt en portion redan första kvällen när jag kom upp till fjällen. Så det finns tre påsar frystorkat kvar + en påse nudlar. Kväll. Lunch. Kväll. Lunch. Sen är det slut. Alternativen: Antingen så kan jag checka in vid Vålåstugorna, använda gasen där, köpa mer mat och gas. Eller så kan jag skida direkt söderut mot Ljungans vindskydd och sen vidare tillbaka mot Kläppenparkeringen. Tälta ytterligare en natt längs vägen. Då borde maten och gasen räcka preciiiis. Gott om hundmat ändå, Waldo äter dåligt. Kanske jag kan äta hundmat om min egen mat tar slut? Jag väljer det alternativet. Inte för att jag är sugen på hundmat, utan för att jag är osugen på att träffa folk i Vålåstugorna. Jag vill bara vara här ute i det vilda, ensam med min hund.
Jag tältar strax innan korsningen mot Vålåstugorna. Ser på håll skotrar fara förbi. Som alltid när jag är ute på solotur blir jag mer och mer folkskygg för varje dag. Det är så vackert i Härjångsdalen. Jag vill bara stanna där. Jag mäter noga hur mycket gas som går åt på kvällen. Snålar lite. Det ska nog gå bra.
  |
Uppblåsbar tältlykta som laddas med solceller.
|
Dagboken jag skriver i har jag använt två tidigare turer, en 2007 och en 2015. Det är nostalgiskt att läsa om mina drömmar och tankar då. Så mycket har hunnit hända sen dess, och ändå kan jag se mig själv, och hur jag inte alls har förändrats. Hur jag är precis samma person, trots att jag nu 20 år senare har familj och gård. 2007 drömde jag om ett torpställe som en arbetskamrats svåger ägde som stod tomt. Jag ville ville köpa det! Och räknade ut att jag kunde spara 3000 kr i månaden av min inkomst på 7000 kr, att jag kunde klara mig på 4000 kr. Han ville aldrig sälja till mig. Såhär skrev jag också; "Framtiden känns rätt och ser ljus ut. Jag känner mig nyfiken och förväntansfull, beredd på hårt arbete, svett och tårar, beredd på att få kämpa för en dröm om en dröm, om ett torparliv, ett konstnärsliv, ett vildmarksliv, med kärlek, ångest, frustration och vårskrik."
Nästa dag börjar vi med en tuff uppförsbacke nordväst om Vålåsjön. Utsikten över sjön sen är helt fantastisk. Inte en enda skoter kommer, trots att vi såg flera på håll igår kväll. Kanske för att helgen är slut, nu är det måndag. Det är lättåkt efter alla skotrar, trots motvinden. Jag oroar mig lite för utförslöpan ner mot vindskyddet Ljungan, men det är kanonfin åkning, nu har vi lämnat skoterleden men några skotrar har kört här ändå så Waldo har fina spår att följa. Vi sitter länge i solen vid vindskyddet och har obråttom. En ensam skidåkare kryssar sig ner för slänten på andra sidan, och fikar en stund med oss. Han har haft en Vorsteh tidigare, och till slut vågar sig Waldo fram för att nosa.
Sista natten sätter vi upp tältet söder om Krustjärnstöten. Medan jag sätter upp tältet vänder vinden och börjar blåsa rakt in i sidan på tunneltältet och jag står en stund villrådig och funderar på om jag ska flytta tältet. Men sen rättar vinden till sig igen till sin vanliga sydväst. Det har varit en lång dag, och liksom varje eftermiddag när tältet kommit upp så däckar vi båda två en stund i sovsäckarna innan jag börjar fixa med kvällsmaten. Energin tar helt slut.
 |
Waldo ställer ripa.
|
Jag har egentligen en dag kvar, har lovat att vara hemma igen först på onsdagen. Så rent teoretiskt skulle jag kunna åka till Helags, köpa mer mat och gas, och sen vara ute ett dygn till. Men jag känner mig nöjd. Nöjd med att inte ha haft sönder någon allvarlig utrustning, inte ha gjort några större vurpor, och att Waldo mår bra. Han är trött, jag har nog aldrig sett honom så trött. Vilken kämpe.
Tidigt tisdag morgon rycker vinden i tältet, följt av.. regn. Som ett tecken, att nu räcker det. När regnet avtagit kommer solen tillbaka, och vi glider sista biten ner (och upp) till parkeringen. Jag tar en långlunch med en vän i Funäsdalen längs hemvägen, och känner mig redo för några veckors vardag innan jag ska åka upp med barnen i påsk. Håller tummarna att snön kommer finnas kvar då.
Jag inser att jag nog lämnat min dröm om Vita Bandet. Mest för de långa transportsträckorna som känns så oinspirerande. Men att det finns så många kortare turer jag vill göra. Padjelantaleden till exempel, hade ju varit himla fin. Och kanske en runda runt både Helags och Sylarna nästa år. Jag har fortfarande inte varit vid Blåhammaren.
Jag känner mig mer utvilad än vanligt efter den här resan. Det gör något med en, tystnaden och avskildheten. Dagarna går så fort, och man är ständigt sysselsatt och koncentrerad på nuet. Vi får väl se hur många dagar det går nu innan jag börjar drömma mig bort igen.
Till nästa tur:
- Ta med apelsiner
- 2 mil om dagen är lagom om det är bra väder och före
- 230g gas/ dag
- 2/3 påse frystorkat är lagom i en mat-thermos till lunch
- Mera snacks!!
 |
Kläppen - Torkilsstöten - Helags - Gåsen - Vålåstugorna - Ljungan - Kläppen
|
Vill du inspirera dina barn till att följa med dig ut i naturen? Jag har skrivit barnböcker om friluftsliv för åldern 2-6 år. I böckerna får vi följa med Mamma och Liten på olika små äventyr. Läs gärna mer på Kubilius Förlags hemsida.
Läs om min tid som stugvärd i Anaris:
Kommentarer
Skicka en kommentar