På jakt efter sol och snö (Turskidåkning i Fulufjället del 1)

-
Utan solen vill jag inte leva. Jag har varit ovanligt deppig under hösten, allt har känts som ett stort tungt mörker. Jobbet har tagit enormt mycket energi, bara att ta sig ur sängen har känts helt omöjligt. Varje morgon. Även efter en halvtimmes snooze. Jag har googlat utmattningssyndrom, funderat på att byta jobb (eller helst inte jobba alls) och jag har känt mig allmänt less på allting. Det började efter att jag kom hem från cykelresan i Oktober som en semesterbakfylla, men gick sen aldrig riktigt över. Jag är en ganska enkel person. Jag behöver sömn, mat och kärlek precis som de flesta andra. Men jag behöver även sol och snö, kanske i större mängder än de flesta andra. Jag behöver fjäll, vidder, luft och frihet.

Framtiden ser ljus ut. 25 dagar som stugvärd i Anaris borde ge mig en Fjälldos Overload. Alternativt en fruktansvärd semesterbaksmälla. Oavsett vilket så längtar jag, och gav mig själv en försmak nu under helgen i Fulufjällets Nationalpark tillsammans med min älskade fotomodell Miko. Efter några dagars sol och snö har jag svårt att se vad det var som kändes så mörkt. Nu väntar en vecka hemma på källarn med så mycket skrivtid och slappande som möjligt och så lite julfireri som möjligt, sen blir det mera fjäll!
   









Läs mer om mina skidturer i fjällen:
Topptältning på Slottet och dansande norrsken
Solotälttur på skidor i Vålådalen
Skidtur till Dörrsjön

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag kommer vara stugvärd i Tarrekaise i sommar! (Stugvärd i Tarrekaise del 1)

-
Bild
Jag riktigt bubblar av lycka och förväntan! Människor runt mig har i allmänhet svårt att förstå vad som är så fantastiskt med att åka ut i vildmarken och jobba som stugvärd hela semestern utan el eller rinnande vatten. De förstår inte glädjen i att köpa, packa och posta all mat vi ska leva på, eller att spendera sommaren i 10-15 grader, troligen med regn, blåst och mygg. Själv ser jag fram emot fjällvindarna som river i håret, utsikten från utedasset, vattenhinkarna från porlande fjällbäckar, de iskalla baden i fjällsjöarna och ett liv som är mer ute än inne. Jag ser fram emot att få bara vara med min son utan att bli distraherad av omgivningen, och att få träffa väderbitna fjällvandrare på väg till eller från Padjelanta. Det känns som att jag äntligen ska få åka hem, dit där jag hör hemma. Vår egna badstrand vid Tarrekaisestugan Undrar du vad en stugvärd är och gör? Svenska Turistföreningen har ett gäng med stugor i fjällen långt från asfaltsvägar och avgaser. När man vand
Läs mer

Fjällvandring ensam med bebis, 6-åring och hund

-
Bild
Det är visst en grej att låtsas gäspa eller sova på alla bilder. Jag funderade innan på om det ens var möjligt att vandra ensam med båda barnen. Skulle jag orka bära packningen? Jag skrev en detaljerad packningslista och vägde minsta lilla grej. Förvånande nog vägde packningen mindre nu än när jag vandrade med Benji första gången när han var 1 år, och lika mycket som för en veckas fjällvandring innan jag fick barn. Klart det skulle gå! Fina Miko fick följa med och hjälpa till att bära packning. Lite hjälp fick jag förstås, Benji 6 år fick bära våra sovsäckar i sin ryggsäck (2,8 kg inkl ryggsäck) och vår husky Miko fick bära nästan 5 kg (inkl 2 liter vatten) i sina klövjeväskor. Min egen ryggsäck vägde strax under 20 kg, plus 6 kg bebis i bärsele på magen.  Vår lilla bebis Torin blev 3 månader gammal första dagen på fjällvandringen. Han är världens bästa bebis, så det enda jag var orolig för var myggen. Vi fick låna en Thermacell myggskrämmare av min mamma som visade sig vara guld värd.
Läs mer

Ensamma i Grötådalen (Fjällvandring 2015 del 2)

-
Bild
Norr om Grövelsjön väljer vi bort den markerade leden och följer istället stigen in i Grötådalen. Jag hittade aldrig min Grövelsjö-karta innan jag reste hemifrån, så istället skrev jag i all hast ut några kartsidor från internet. Lantmäteriet har släppt alla fjällkartor gratis online, applåder!!! När jag försöker passa ihop mina kartsidor märker jag att jag missat en bit i mellan kartbladen. En bit av stigen genom Grötådalen saknas på mina kartor, oklart hur långt. Där är jag nu. Jag ligger vid en bäck i solen. En sval bris håller myggen borta. Jag har inte sett en enda människa på hela dagen. Det känns som att den här dalgången, som inte finns på min karta, är osynlig för hela världen. Vi skulle kunna stanna här, jag och hundarna. Bygga en kåta, fiska och snara ripor. Här finns en renhet från det mänskliga, en orördhet som förtrollar. Varför väljer människan att bygga städer i asfalt och betong? Städer så hårda mot huden, så stränga mot fotsulorna. Varför bygger vi inte städer av
Läs mer