Expedition Lycka

View Cykelsemester 2013 in a larger map

Jag trodde min mage hade kurerat sig själv, men icke. 21 timmars bussresa, på en buss utan toalett, är INTE att rekommendera med magsjuka! Fy Faan vilken helvetesnatt. Som tur var stannade bussen ofta så jag dubbelvikt stönande kunde ta mig till toaletten medan Sara höll koll så inte bussen åkte vidare utan mig. Något vi inte visste om Istanbul var att det är stoooort och vi anlände lagom till morgonrusningstrafiken. Eller morgonsnigeltrafiken borde det kanske kallas. Istanbul är i storlek som 10 st Stockholm ungefär.  Efter några timmars vilsecykling mot Old City hittade vi till slut ett hostel där vi bosatte oss.  Saras kamera gav upp, kanske gillade den inte regnskogsklimatet. Så nu är det slut på både cykling och foton. Kvar finns bara några dagars återhämtning i Istanbul med öl, god mat, shopping på Grand Bazaar (5000 butiker..) och en hel del bakelser för att försöka återfå iallafall lite av allt bukfett vi trampat bort. Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut....

När vi lämnar vattenkraftverket på morgonen så vräker regnet fortfarande ner. Det är vår sista cykeldag, och vår första cykeldag i regn. Vi trampar uppför våra sista 10 km serpentinuppförsbacke, och det känns helt rätt att det regnar. Dimman ligger tät över regnskogsdalen, utsikten är obefintlig. Vi fryser lite, och stannar till på en restaurang för en kopp te. Och en till kopp te. När vi vill betala skakar restaurangägaren på huvudet. Även denna gång är teet gratis. Sen blir det utför, ner mot Hopa, ner mot svarta havet. Vi rullar genom regnet, och sjunger vårt avsked till ett Äventyr Delight som vi aldrig kommer glömma. Barnsånger och (h)julsånger blir temat, eftersom det är det enda vi kan. Det känns helt rätt att vara just där, just då, skrålandes på Sjörövar-Fabbe, blöta genom regnkläderna, rullandes mot det svarta havet. 

Efter Artvin går vägen nere vid fjorden, den är större, mer trafikerad, och med tunnlar genom bergen. Cyklingen går lättare, men fortfarande långsamt i motvinden. Vi blir intervjuade av turkisk tv, journalisterna kan ingen engelska men tolkar genom en mobiltelefon. Vi cyklar ner ett antal höjdmeter ner i en ny klimatzon. Även här är bergen branta, tältplatserna obefintliga, men det sandiga, grusiga, klippiga, har ersatts av branta gröna sluttningar med teplantage, regnskogsaktig luft och en forsande älv.  När det börjar mörkna har vi fortfarande inte hittat någon tältplats, och det börjar duggregna. Vi stannar till vid en vaktkur till ett vattenkraftverk. Kanske de vet någonstans vi kan tälta?  -Javisst, kom in, kom in, vill ni ha te? Vi tränger in oss i vaktkuren och gosar med deras snälla vakthund. Ingen av männen kan någon engelska. Vi försöker med teckenspråk förklara. En platt yta, att sätta upp tältet på? En av männen ringer ett samtal, och vi uppfattar ordet "...

Alplandskapet övergår till något som liknar ett norskt fjordlandskap. De har problem med ras från de branta klippväggarna, och vägarbeten avlöser varandra. På sidorna av vägen är det bara branta grusvallar, inga träd, ingen skugga, motvind, oljegrus.. ja det går kort sagt tungt. När vi vid 15-tiden kommer fram till en liten restaurang så stannar vi och slår oss tacksamt ner i en soffa. En kopp te följs av ett mål mat, följs av ett erbjudande om att slå upp vårt tält i restaurangens trädgård. Där finns en plan gräsmatta, skuggande träd, en toalett (tack gode gud!), dricksvattenkranar, och en magnifik utsikt ut över dalen. Vi slår upp tältet, och blir liggandes utanför på gräset i skuggan. Restaurangägaren kommer med varsin kopp nescafe. Och lite senare med en tallrik äppelklyftor. -Behöver ni något eller får problem så säg bara till, jag är här hela natten, det finns toast, öl, hamburgare, bara säg till. Den turkiska gästfriheten känner inga gränser.

Under dagen mår jag illa och har magknip, en magsjuka är i antågande. Ett steg framåt och två steg bakåt. All ork är som bortblåst, och jag tar mig framåt på ren envishet, går uppför backar skjutandes cykeln, och fyller mina öron med pumpande musik. (Coca Carola - Upp igen, The Sounds - Rock´n Roll, Offspring - Way down the line) Vi tar oss uppför resans sista 2500 meters pass. Landskapen är vidsträckta, och hela vägen uppför kan vi se ner till Ardahan där vi startade på morgonen. Sen bär det av nerför. Hösten är i antågande i bergen, träd och buskar har alla nyanser av grönt, gult, orange och rött. Vi susar neråt, och kommer ner i en brant dalgång fylld med gigantiska granar. Vi förundras över hur vi än en gång får se ett helt nytt landskap. För första gången på resan ser vi trähus, och allt påminner om ett pittoreskt alplandskap i tex Österrike. En man ropar från ett av trähusen -Do you want a cup of tea? Javisst vill vi det! Han är både civilingenjör och journalist, och pratar...

Det händer alltid något, varenda dag. Vi träffar två brittiska tjejer som är ute på långtur, de ska cykla från London till Australien, ca 1,5 år, de startade i Mars..  Jag säger bara det - Långfärdscykling är så tjejigt!  De har byggt sina egna cyklar av bambu och kolfiber. De har blivit rånade av ett ungdomsgäng i minibuss, och vi gömmer våra visakort och pengar på alla olika otänkbara ställen och oroar oss lite tills vi träffat tillräckligt många turkar för att känna att de är lika trevliga som georgierna.  Det är så lustigt, hur man kan passera en linje på en karta, och plötsligt har alla en annan tro, bygger husen annorlunda, klär sig annorlunda, talar ett annat språk, kör andra sorters bilar, lagar annan mat, dricker annat.. Idag längtade jag efter en öl och efter georgiskt kaffe, men fick istället.. en kopp te. Välkommen till Turkiet liksom. Jag längtar lite tillbaka till Georgien, som numera toppar listan på favoritland, med Sardinien som god tvåa. ...

Hela skallen full av snor. Jag ligger och ynkar mig i skuggan utanför tältet hela dagen, Sara är ute på egna äventyr medan jag kurerar mig med solrosfrön och te. I avlägsenheten, onåbarheten, älvens brus och pilträdens sus känner jag mig hemma och trygg och längtar efter att bli frisk igen.