Drick inte skitigt vatten. (Långfärdscykling Georgien-Turkiet del 20)

Under dagen mår jag illa och har magknip, en magsjuka är i antågande. Ett steg framåt och två steg bakåt. All ork är som bortblåst, och jag tar mig framåt på ren envishet, går uppför backar skjutandes cykeln, och fyller mina öron med pumpande musik. (Coca Carola - Upp igen, The Sounds - Rock´n Roll, Offspring - Way down the line)

Vi tar oss uppför resans sista 2500 meters pass. Landskapen är vidsträckta, och hela vägen uppför kan vi se ner till Ardahan där vi startade på morgonen. Sen bär det av nerför. Hösten är i antågande i bergen, träd och buskar har alla nyanser av grönt, gult, orange och rött. Vi susar neråt, och kommer ner i en brant dalgång fylld med gigantiska granar. Vi förundras över hur vi än en gång får se ett helt nytt landskap. För första gången på resan ser vi trähus, och allt påminner om ett pittoreskt alplandskap i tex Österrike. En man ropar från ett av trähusen -Do you want a cup of tea?

Javisst vill vi det!

Han är både civilingenjör och journalist, och pratar bra engelska. Han är där och hälsar på några vänner, en äldre man och hans fru. Den äldre mannen spelar för oss på en turkisk träflöjt, ett fashinerande instrument som ger olika toner om man andas in eller andas ut, så man får intrycket av att det är flera flöjter som spelar samtidigt. 

En kalv kommer fram och hälsar, bärandes ett halsband av färgglada träpärlor.