Expedition Lycka

View Cykelsemester 2013 in a larger map

Jo, vi har ju nu sett några anmärkningsvärda roadkills: 2 sköldpaddor 1 fladdermus 1 fiskmås och nej, jag skojar inte. och ja, Sara såg dom också.  Om någon är intresserad av vad saker kostar på en restaurang i Georgien: Kaffe - 5 kr Öl - 10 kr Massa mat - Mellan 20 och 60 kr och du Povilas, när jag kommer hem kommer du inte få ha solrosfröna ifred längre!

Kläder på mig: Hjälm Solglasögon T-shirt 3kvarts-byxor Keen-sandaler Cykeltrosor I mina fickor: Visakort Mobil med hörsnäckor Pass Multiverktyg Toapapper Pannlampa Lypsyl På cykelramen: Köksbränsleflaska Vattenflaska På pakethållaren: Liggunderlag (i vattentät påse) IKEA-kasse (att packa cykelväskorna i på flyget) Reflexväst Tält (Har Sara med) I sadelväskan: Kedjeolja Skiftnyckel mini Cykelverktyg Extra slang Extra bromsbelägg Framväskor: Multifuel-kök Gaskök pocketrocket Kastrull, stekpanna, vindskydd Tändare Skärbräda Diskmedel + disksvamp Rapsolja Klortabletter Salt Kåsa + spork Plastlåda med lock (att äta ur) Ägglåda Te + kaffe + mjölkpulver Havregryn Mat  Godis Bakväska 1: Dunjacka (i vattentät påse) Pocketbok, Anteckningsbok, Penna (i vattentät påse) Regnjacka + regnbyxor Kodlås Braåhavattentätpåsefylld med: Tandborste + tandkräm Hårborste + hår...

Bästa musiken i öronen: Stäpplandskap: Edward Sharpe and the magnetic zeros: Desert Song Eddie Vedder: Society Hoffmaestro & Chraa: Crimson Sky Bergspass över 2000 möh: Offspring: Staring at the sun Reel Big Fish: Mama we re all crazy now Coca Carola: Kom och slå mig igen Förkylning: Amanda Jensen: Borderline Olle Ljungström: Kaffe & en cigarett Manu Chao: Clandestino

Vi hade liksom vant oss vid att det hände något varje dag, så när hela dagen bara flöt på blev vi lite misstänksamma. Vägen från Akhalkalaki till Akhalsikhe visade sig vara världens vackraste cykelväg, nästan bara nerför följandes en älv djupt nere i en ravin. Vi rullade och rullade, och på eftermiddagen kom vi fram till Vale, nytt försök att korsa gränsen till Turkiet. Tulltjänstemännen släppte utan problem igenom Sara. Mitt pass däremot bläddrade de igenom flera gånger, och tittade länge med rynkad panna på sin dator. Har du flera pass? frågade dom.  Nejnej, bara ett. Till slut släppte dom förbi mig. Jag undrar om de kan se på sin dator att jag varit i Israel. Vad jag hört finns det en del länder som man inte får komma in i om man har en Israel-stämpel i passet. Den sitter dock i mitt gamla pass eftersom jag fick ett nytt pass i fjol.  Efter att vi cyklat in i vårt nya land bosätter vi oss vid en älv. Min förkylning har brytit ut med full styrka och jag däckar snart ...

Mannen som stog längs vägen korsade armarna som ett stopptecken. -Gränsen är stängd! Va? Varför? Han sa något om granit (har de byggt en granitvägg över vägen?) eller granat (är det någon som blivit dödad?)  En tullbil stannade till vid oss och sa samma sak.  -Ni måste cykla tillbaka till Akhalkalaki, och ta vägen via Akhalsikhe och Vale istället! Vi tittade upp mot backen där vi nyss susat ner. Då hade vi varit lyckorusiga över att se sjön som markerade gränsen mellan Georgien och Turkiet. Nu kändes det som om backen hånlog mot oss. Det här betydde minst 13 mils omväg innan vi kunde korsa gränsen vid Vale. Vi suckade en gemensam suck, och gjorde det enda man kan göra efter ett sånt besked. Vi gick in på lanthandeln i byn, köpte varsin öl, och slog oss ner på ljugarbänken vid vägen tillsammans med traktens gubbar. 

Melcik trampar raskt på uppför backarna på sin lilla oväxlade cykel. Vi tror att han ska visa oss en genväg upp mellan bergen, men är inte riktigt säkra på om han förstått vart vi vill. Efter att ha guidat oss i sisådär en halvmils uppförsbacke så stannar han. Han ber om papper och penna och ritar en karta. Han verkar uppriktigt orolig för oss. Mellan bergen finns det hundar, säger han, Attack, säger han, och visar genom att dra fingret över halsen. En hund finns uppe vid presseningshusen till höger, och en bakom bergskammen till vänster. Vi ska följa vägen imellan dom. Han pekar på min tatuering med Plupp och Vargen. Precis såna hundar är det! Har ni pistol? Nehej inte det. Har ni kniv? Ja, bra, men lite för små. Här, ta den här käppen också! Vi cyklar nervösa nerför backen utan Melcik, som står kvar och verkar be en bön för oss. Stenarna sprutar runt däcken i nedförsbacken. Vi har tagit fram knivarna för att ha dom lättillgängligt, och kommer överens om att inte lämna varandra. Om ...

Sara susar nerför backen och jag fegar lite långsammare efter. Väl nere blir hon stoppad av två män som kör en trailer med en megastor grävskopa på. De förklarar att hon absolut inte kan cykla den här vägen, det är alldeles för mycket brant och uppför. Hon måste absolut lifta med dom! Sara tackar artigt nej, och vi fortsätter längs den fantastiskt vackra vägen. Efter ett tag kommer trailern ikapp oss igen, och förklarar återigen att vi verkligen borde åka med dom istället, vi har 6 mils uppförsbacke framför oss. Den här gången tackar vi ja.  Vi bjuds på godis, läsk, picknick i en skogsglänta med korv, ost, bröd, gurka, tomater.. Trailern krånglar lite och segar sig uppför backarna. Trailerföraren Zaza kan några få ord på engelska, och vi får lära oss lite georgiska. Han har varit soldat i Tyskland, och hans dotter pluggar i München. När vi förklarar att vi bor i tält försöker han bjuda oss på hotell och menar att det är ruskigt kallt i Akhalkalaki uppe i bergen. Vi förklarar at...

Roadkills (En ooh så viktig statistik): 4 igelkottar  4 hundar kanske en orm Levande djur:  Hur många hundar som helst (lösa) Hur många kor som helst (lösa, ibland vaktade av cowboys och hundar) Hyfsat många hästar (ibland lösa, ibland med cowboys på, ibland tjudrade) Hyfsat många åsnor (med kärra efter eller tjudrade) Några grisar (lösa) Många höns (lösa) Massor med kycklingar (lösa) Ganska många kalkoner En flock getter (med tillhörande cowboys) (plus geten i kartongen) Några flockar med får En katt 4 örnar Ett gäng korpar En duva Några svalor Tre härfåglar Massor med små grå fåglar Många fladdermöss En sorgmantel (fjäril) Och lite insekter (Inga bromsar, inte så mycket myggor) Bilpark: (på landsbygden alltså, i stan är det typ samma som hemma, fast inga saab och volvo) 50% Lada 20% Jeepar och landrover och sånt 20% skåpbilar och minibussar 10% små lastbilar 5% Mercedes och BMW 5% Annat, tex långtradare...

När vi cyklade in i Rustavi hade vi slut på både vatten och mat. Solen stekte, och ölflaggorna över den första butik vi sett på 9 mil såg ut som en hägring i dammet efter långtradarna. Efter att ha stjälpt i oss nästan en liter vatten var beslöt vi oss för att det var en bra idé att stanna i Rustavi över natten, hitta något billigt hostel med WiFi, duscha och tvätta kläder. Vi försökte fråga folk efter vägen. Centrum? Tourist Information? Hotel? Ingen visste någonting, ingen pratade engelska. Till sist hittade vi ett hotell. Det såg dyrt ut. Jag gick in och frågade efter priset. Kunde vi ta med cyklarna? Fanns det WiFi? Ja, och Ja, och det kostade 40 lati för ett dubbelrum. Alltså 100 spänn var ungefär, det kunde vi väl unna oss. Det första jag gör på hotellrummet är att hoppa ur de genomsvettiga cykelkläder jag haft på mig i nio dagar, och gå in i duschen. Trodde jag ja. Det finns inget vatten i varken dusch, toa eller handfat. Sara går ner till receptionen och frågar. Jaha, vattnet...

Asfaltsvägen gick som ett rakt streck över kullarna på stäppen. Markerna var uttorkade, några enstaka kor gick och betade. Ingen bebyggelse, mil efter mil. Det börjar gå brantare uppför, i en serpentinkurva står det skrivet med sprayfärg tvärs över vägen: "Restaurant Cafe 14 km". Vi cyklar vidare uppåt och prisar den näst intill bilfria asfalten. Snart står det: "Oasis Club 5 km". På riktigt? Oasis club? Mitt i ingenstans? Vi cyklar upp över krönet och ser ner i nästa dalgång på den enda byn i regionen vid David Gareja, Udabno. Det ser ut som en spökstad, mitt på stäppen, utan vare sig träd eller vattendrag i närheten. När vi kommer närmre ser vi att de flesta husen står tomma. Hela lägenhetshus står tomma så man kan se rakt igenom. Några gamla bostadshus har korna fått. Alla fönster och dörrar är borta, korna får skugga på bottenplan, och på övervåningen förvaras mängder med hö. Ett av husen sticker dock ut. Det är vitmålat, med dörrar i rött, blått och grönt. På v...

Vi beställer öl, bröd och oliver på en uteservering i Signakhi. Under bordet smygäter vi korv och ägg som vi hade med oss. Två tjejer går förbi och hejar glatt, de går också in på uteserveringen, och beställer minst 10 piroger plus varsin pizza. De ser cykelklädda ut, cykelbyxor, vindjackor och solbrända. På vindjackorna sitter ett polskt emblem. Sara säger att dom säkert är proffs, kanske på cykelläger. Det dröjer inte länge förrän de kommer fram till vårt bord. -Ursäkta men jag måste bara få hälsa, vi såg era cyklar, vi är också ute på cykeltur, och det är första gången vi ser två andra tjejer som är ute såhär tillsammans!  Det är deras 18e dag, och de visar på kartan hur de varit uppe i varenda bergskedja i karpaterna, de är då inte rädda för steniga grusiga sandiga serpentinbackar! (Vi tänker att vi hade rätt, dom är proffs.) Efter Signakhi ska de vidare till ett område som heter David Gareja Rock Monastery. De beskriver det som en by helt byggd i sten. Vi skakar på huvu...

Svetten rinner ner i ögonen bakom solglasögonen. -Åh, kolla dom äter glass! Kan vi inte stanna och köpa glass?  -Absolut! Och något kallt att dricka! Vi sätter oss i skuggan utanför affären och njuuuter.  (Fråga mig inte vad affär heter på georgiska för jag har ingen aning. Det jag vet är att varenda en har ölflaggor och de som serverar mat har även gula plaststolar och ölparasoller. ) Bilarna tutar när de kör förbi, och vi vinkar. Vi är mitt i en liten by som inte finns med på kartan längs med en stor "main road" på väg mot Gurjaani. Längs vägkanten säljs det numera inte yllesockar och valnötskorvar, utan tomater och vattenmeloner.  En man kommer fram till oss från grannhuset och ger oss två klasar vindruvor. -Åh tack! Bor du här? frågar jag och pekar mot huset. Mannen svarar något på georgiska och går tillbaka hemåt. Vi äter klart våra glassar, och smaskar på våra vindruvor. Då kommer han tillbaka, den här gången med en hel kasse vindruvor och granatäpplen. ...

Grusvagen slingrar sig brant uppfor langs bergskanten. -Vi ar nog snart uppe! -Den dar byn kan inte vara langt borta! Men varje kurva leder till en ny uppforsbacke. Svetten rinner. En skåpbil jobbar sig upp bredvid oss och Sara sticker instinktivt ut tummen. Den stannar mitt i backen! Tva man kliver ut. -Vart ska ni? Vi forsoker visa pa kartan. -Bara uppfor backen, inte langt alls! -Till Kazbegi? -Nejnejnej, bara till.. vanta.. Pudznari.. Dzervalidzeyebi.. Bodavi.. Khopsa? Mannen rycker pa axlarna och oppnar bakdorrarna. Han lyfter in cyklarna. Men vad ar det som braker? Jaha, en kartong pa golvet dar i bak i lastutrymmet. Med en get i. Ja men det ar val helt normalt. Vi ler och tackar och slar oss ner bredvid getkartongen och cyklarna. Mannen oppnar sidodorren sa vi ska fa in lite luft medans han kor. Sen aker vi langsamt uppfor backen, uj vad den lille bussen far kampa. Och en backe till och en backe till. och en till.. efter kanske en mil av uppforsbackar, vagdamm, och en a...

Forst uppat. Uppat, uppat, uppat over passet. Vagarbeten overallt, halvfardiga tunnlar, branta stup. Vagarbetarna stog mest och pratade, rokte, eller forsokte laga sina maskiner. De hejade vanligt och log. Trafiken var snall mot oss i vara reflexvastar. Vi hade fortfarande inte fatt tag pa pengar, och borjade mentalt forbereda oss pa att leva pa havregrynsgrot nagra dagar, da allt annat var slut. Sara hostade fortfarande. Nar vi efter ett antal timmar faktiskt nadde toppen var jag helt snurrig av utmattning, men samtidigt sa lycklig over att vara ute pa vagen igen, lycklig over att det var jobbigt, att jag fick kampa, att solen stekte och att motvinden fyllde mina lungor. Det var nu det borjade, aventyret. Vi cyklade ner mot vattnet i Ananuri efter nagra mils nedforsbacke. Kunde vi campa dar? Georgiska killar stog i badbyxor och tittade forbryllat pa oss. Jaha, en badplats. Men kunde vi campa dar? Vi fragade en man som pekade mot en bro till andra sidan floden. -Better place! Pa an...

Backen ar brantare an jag trodde, losa stenar och grus ovanpa nagot som kanske varit en kullerstensvag. Jag ser kyrktornet skymta ibland, hogt ovanfor. Jag slapar cykeln med mig til slutet av byn, dar lamnar jag den fastlast i ett staket. Framfor mig gar en annu brantare stig upp genom skogen. Jag tanker, att det var nog bra att Sara stannade vid taltet, hennes lunginflammation hade inte gillat den har backen. Jag flasar mig uppat, och gar forbi vandrare och turister av varierande slag. Nar stigen korsar serpentinvagen for femte gangen satter jag mig och vilar. En man kommer gaendes uppat, jag kanner igen honom. Han gick tidigare med ett par, de hade alla vindjackor och delbara friluftsbyxor. -Where is your bike? -I left it. Its too steep. Where are your friends? -I left them.. They take the long road. -Where are you from? -Poland. And you? Chech? -No, from Sweden. -Ah. A man told me only chech and polish take bike here. He was wrong! Mannen ler och vi smapratar lite till inn...