Vargarna i bergen (Långfärdscykling Georgien-Turkiet del 12)

Melcik trampar raskt på uppför backarna på sin lilla oväxlade cykel. Vi tror att han ska visa oss en genväg upp mellan bergen, men är inte riktigt säkra på om han förstått vart vi vill. Efter att ha guidat oss i sisådär en halvmils uppförsbacke så stannar han. Han ber om papper och penna och ritar en karta. Han verkar uppriktigt orolig för oss. Mellan bergen finns det hundar, säger han, Attack, säger han, och visar genom att dra fingret över halsen. En hund finns uppe vid presseningshusen till höger, och en bakom bergskammen till vänster. Vi ska följa vägen imellan dom. Han pekar på min tatuering med Plupp och Vargen. Precis såna hundar är det! Har ni pistol? Nehej inte det. Har ni kniv? Ja, bra, men lite för små. Här, ta den här käppen också!

Vi cyklar nervösa nerför backen utan Melcik, som står kvar och verkar be en bön för oss. Stenarna sprutar runt däcken i nedförsbacken. Vi har tagit fram knivarna för att ha dom lättillgängligt, och kommer överens om att inte lämna varandra. Om en hund / varg anfaller så stannar vi och slåss, vi cyklar ändå aldrig ifrån dom i den här terrängen. Först verkar allt lugnt. Saras bromsar gnisslar och vi viskar försiktigt. Då ser jag den. Efter bergskammen till vänster, precis som Malcik sa. En stor vit hund.. eller är det en varg? Pulsen ökar direkt. Hunden / vargen smyger mot oss med sänkt huvud, den rör sig inte som en hund, mer som ett rovdjur, som en.. är det verkligen en varg? Den stannar upp, men skäller inte, bara står blick stilla och tittar på oss. Vi cyklar som idioter, med varannan blick över axeln. Men den står kvar. Resten av vägen mellan bergen är lugnare, och obeskrivbart vacker. Mount Didi Abuli 3300 möh tronar stolt höger om oss, lite för brant för att locka till bergsbestigningar. I mitt huvud finns bara en tanke som pendlar fram och tillbaka. Var det en hund? Eller en varg? Eller en varghybrid? Hundvarg.. varghund..