Den vackraste stäppen i världen (Långfärdscykling Georgien-Turkiet del 8)

Asfaltsvägen gick som ett rakt streck över kullarna på stäppen. Markerna var uttorkade, några enstaka kor gick och betade. Ingen bebyggelse, mil efter mil. Det börjar gå brantare uppför, i en serpentinkurva står det skrivet med sprayfärg tvärs över vägen: "Restaurant Cafe 14 km". Vi cyklar vidare uppåt och prisar den näst intill bilfria asfalten. Snart står det: "Oasis Club 5 km". På riktigt? Oasis club? Mitt i ingenstans? Vi cyklar upp över krönet och ser ner i nästa dalgång på den enda byn i regionen vid David Gareja, Udabno. Det ser ut som en spökstad, mitt på stäppen, utan vare sig träd eller vattendrag i närheten. När vi kommer närmre ser vi att de flesta husen står tomma. Hela lägenhetshus står tomma så man kan se rakt igenom. Några gamla bostadshus har korna fått. Alla fönster och dörrar är borta, korna får skugga på bottenplan, och på övervåningen förvaras mängder med hö. Ett av husen sticker dock ut. Det är vitmålat, med dörrar i rött, blått och grönt. På väggen står det målat "Oasis Club".

Inne på Oasis Club står en sliten mountainbike med cykelväskor av polskt fabrikat. Det är inte tjejerna från igår som äger den, den här är betydligt mer sliten. Den visar sig tillhöra en fransk dreads-pojke som sköter restaurangen medan ägarna är på semester. Han visar oss på kartan vart den finaste cykelområdena är framöver, han har själv cyklat runt i Georgien i ett helt år. Han tipsar även om att om man klättrar över berget vid David Gareja så kommer man till grottorna som munkarna bodde i förr, med en makalös utsikt ut över Azerbadjan. 

Vi beställer mat och öl, och får på köpet vattenmelon, fyllda vattenflaskor och kaffe. VIP - långfärdscyklister imellan. Ett polskt par hjälper också till på restaurangen, de sitter vid bordet intill och spelar backgammon, samtidigt som de gör sitt bästa för att gömma en hundvalp. Den har tydligen haft ihjäl grannens höna igår, så nu måste de gömma den annars slår grannen ihjäl den. 

Framme vid David Gareja lämnar vi cyklarna bredvid en liten souvernir-shop och packar med oss det vi behöver för natten. Solen börjar gå ner, och vi klättrar uppför berget. Vi är ensamma på stigen. När vi kommer upp över krönet ser vi solen igen, solljuset ligger som en gyllengul mjuk matta över de gräsbevuxna azerbadjanska bergen och kullarna. Uppe utspridda över övre delen av bergväggen finns uppemot 50 grottor. Vissa bara ett enkelt hålrum in i berget, andra som kyrkrum med valvbågar, fönster och målade fresker och ikonbilder på väggarna. Solen gick långsamt ner och efterlämnade en röd himmel med svaga molnslöjor. Utsikten var som han sagt: Makalös. En efter en tittade stjärnorna fram och vi bosatte oss vid grotta nr 44, en av de högst upp. Där bredde vi ut liggunderlag och sovsäckar. Vi kokade lite te, och tackade oss själva för att vi båda glömt ta med pannlamporna. 

-Bara man inte glömmer sig när man ska upp och kissa i natt, och ramlar rakt ner i Azerbadjan!