Norr om Grövelsjön väljer vi bort den markerade leden och följer istället stigen in i Grötådalen. Jag hittade aldrig min Grövelsjö-karta innan jag reste hemifrån, så istället skrev jag i all hast ut några kartsidor från internet. Lantmäteriet har släppt alla fjällkartor gratis online, applåder!!! När jag försöker passa ihop mina kartsidor märker jag att jag missat en bit i mellan kartbladen. En bit av stigen genom Grötådalen saknas på mina kartor, oklart hur långt.
Där är jag nu. Jag ligger vid en bäck i solen. En sval bris håller myggen borta. Jag har inte sett en enda människa på hela dagen. Det känns som att den här dalgången, som inte finns på min karta, är osynlig för hela världen. Vi skulle kunna stanna här, jag och hundarna. Bygga en kåta, fiska och snara ripor. Här finns en renhet från det mänskliga, en orördhet som förtrollar.
Varför väljer människan att bygga städer i asfalt och betong? Städer så hårda mot huden, så stränga mot fotsulorna. Varför bygger vi inte städer av hjortron, fjällbjörkar och porlande bäckar?
Nästa morgon vaknar vi av myggornas surrande i absiden. De är för många, jag vill inte öppna, men morgonsolen steker på tältduken och vattenflaskan är tom. Jag stålsätter mig, drar upp dragkedjan, och vi kastar oss ut ur vår myggsäkra bastu, ut i djungeln. Framför tältet ligger hjortronmyren, bortanför den Grötån. Jag går barfota över myren, det kjippar under fötterna, myrvattnet tränger fram mellan tårna. Solen bränner, det är helt vindstilla. Jag fyller vattenflaskan, hundarna ligger på myrkanten och dricker. Sen retirerar vi till tältet för att förbereda dagen. Vartannat lager solkräm, vartannat lager myggmedel. Jag känner mig oövervinnerlig.
 |
| Nami njuter av sin första fjällvandring. |
 |
| Grötådalen, ett stycke vildmark. |
 |
| Det går långsamt att vandra när man snubblar över hjortron vartannat steg. |
 |
| Även hundarna gillar hjortron, och verkar kunna känna på lukten vilka som är lagom mogna. |
 |
| En fjäril säjer Hej. |
Kommentarer
Skicka en kommentar