Solotälttur på skidor i Vålådalen

Jo, det var ju såhär att jag åkte upp till Vålådalen för en 11 dygns tälttur med min hund Miko. 

Det var lite av en test på flera sätt. Jag ville prova vara ute länge, ensam, på vintern. Både för att testa utrustningen inför en ev. längre tur, och för att testa mig själv mentalt. Sen ville jag också ha semester, ifrån både människor och teknik. Ingen facebook! Jag packade ner en tjock bok, lade in några ljudböcker på min smartphone (batteritid max 2 dygn), och satte in sim-kortet i vår gamla hederliga nokia (batteritid minst 14 dygn om man inte använder den så mycket). 

Turen började med en decimeter nysnö. Jag följde skyltarna från Vallbo mot Anarisstugan, men efter ett tag började det se ut såhär:

Träden låg som plockepinn över leden och jag åkte långa omvägar runt, minst sagt energikrävande! Pulkan var lastad med mat till mig och hunden för två veckor och vägde gissningsvis 35 kg. Plus 10 kg i ryggsäcken. Jag började efter ett tag misstänka att det var sommarleden jag följde, vilket jag också fick bekräftat när ett skidspår korsade leden och jag mötte en kvinna från trakten. Hon visade vägen över några myrar till vinterleden, och vid det laget hade jag ändrat planerna till Lunndörren, vilket kändes närmre och lättare. 

När vi närmade oss Lunndörren började det blåsa, och inte så lite heller. Miko var inte glad. Hon sprang till mig, hoppade och ville bli upplyft. När inte det gick sprang hon bak och lade sig demonstrativt på pulkan. Jag försökte förklara för henne att ju snabbare hon tog sig framåt, desto snabbare kunde vi få upp tältet och komma i skydd. 

Dagen efter blåste det fortfarande en del, men solen tittade fram ibland och livet var vackert.

Tältuppslagningen gick smidigt. Snön var lättpackad och tältet samarbetsvilligt. Miko var trött, och sov oftast medans jag fixade och trixade. Ibland försökte hon krypa in i tältet innan jag fått upp det, och när hon väl kommit in låg hon som en boll i fotänden ända till morgonen. 

Efter Lunndörren skidade vi mot Vålåstugorna. Nu blåste det riktigt mycket, och började snöa, eller snarare regna eftersom det blivit plusgrader. Vi bestämde oss för att stanna vid Vålåstugorna.

Där fick vi sällskap av två ripjägare och deras hundar. Det var skönt att komma inomhus, vinden dånade utanför och jag försjönk i min bok.

Dagen efter var planen att fortsätta mot Gåsen eller Helags, men efter någon minut i galen motvind ändrade jag plan, och åkte istället nerför med medvind mot Stensdalen. Det var betydligt mycket svårare att åka nerför än uppför. Föret växlade mellan barmark, blankis och djupsnö och jag önskade jag hade haft någon form av broms på pulkan. Många backar tog jag av skidorna och gick ner för att inte helt tappa kontrollen. På de isiga partierna tappade Miko fästet i vinden och blåste omkull. Hon tittade förebrående på mig, -varför var det nu vi skulle vara ute i det här skitvädret?

Vi kom fram till Stensdalen rekordtidigt, kl 12. Där fick jag en uppdaterad väderleksrapport av stugvärden, som meddelade att det skulle fortsätta blåsa starka sydvästvindar, de låg nu på 23 sekundmeter i byarna. 

Jag tog en långlunch inne i stugan och funderade. Vänta ut vinden, eller åka i motvind mot Gåsen, eller.. åka ner i skogen igen. Jag valde skogen, och vi skidade ner mot Vålådalen. 

Snön är bortblåst på myrarna. 

Tältläger i en snödriva bortanför Stensdalen.

Det där luktar gott, Matte!

Liten boll av hund i tempeltältet.

Morgonsol!

Inte så långt senare var allt ihoppackat. Då kör vi!

Fikapaus i gammelskogen. Tror aldrig jag sett så mycket fin skog! Torrfuror och vindpinade gammeltallar samsades med smala granar och knotiga små björkar.

I Vålådalen valde vi att återigen åka upp mot Anarisstugan, den här gången följde vi den riktiga leden, och valde vägen genom Issjödalen. 

Mera morgonsol! 

Issjödalen var oerhört vacker, dit skulle jag vilja återvända på sommaren. Men blåsten fortsatte ligga på. Efter Issjödalen följde vi leden österut, där var det riktigt svåråkt. Mer barmark än snö, och stenigt. Vi åkte kors och tvärs mellan snöfläckarna och skidorna smetades in med kråkbär. När vi kom ner i skogen igen blev det bättre med snötillgången, men många ledmarkeringar saknades. 

Nu var det inte roligt längre. Stighudarna protesterade mot föret, ibland fick jag ta av skidorna efter bara 100 meter för att rensa bort snön som fastnade och gjorde tvärstopp. Igen och igen och igen. Jag svor långa ramsor om klagomail till black diamond för att de gör så värdelösa stighudar, men kände väl samtidigt på mig att det inte var deras fel. Snön var helt enkelt för klibbig efter de plusgrader som varit. 

Till sist kom vi fram till kåtan i Stalowielle, helt slutkörda. Övernattning endast i nödsituationer, stod det på skylten. Skiter jag i just nu, meddelade jag Miko, när jag bredde ut liggunderlagen längst in i hörnet. Vi var inte helt lagvidriga iallafall, för vi rörde inte nöd-veden. 

Utanför kåtan fortsatte det blåsa, genom fönstret kunde jag se granarna svaja i vinden. När jag nästa morgon vaknade till fortsatt dånande vind deklarerade jag Vilodag. Jag läste ut min bok, och skrev en del på mitt egna bokprojekt. Jag hade nu tre dagar kvar på turen och bestämde mig för att det skulle bli lagom med en dag till Anaris, och sen två dagar tillbaka ner till Vålådalen. På kvällen bad jag till vädergudarna att det skulle blåsa liiiite mindre dagen därpå, eftersom vi skulle bli tvungna att skida nästan en mil över kalfjället för att komma till Anaris.

Men Gudarna lyssnade inte. Det fortsatte blåsa. Vi kanske kan göra en dagstur? Föreslog jag till Miko. Vi följde järvspår västerut. Men det var inte nå trevligt ute, och vi återvände snart till kåtan som började kännas lite som hemma. På eftermiddagen dag 2 i kåtan började jag få riktigt långtråkigt. 

Jag tänkte på Anneli Wester, på hur hon kan vänta ut en storm i sitt tält i inte bara ett dygn, utan kanske fem dygn. Jag tänkte på Povilas och djuren där hemma, på vilket slöseri det kändes som med ledig tid att bara sitta och vänta. 

Samtidigt tror jag att det var först nu som jag nådde helt och hållet ner till mina rötter. Jag låg timme efter timme och bara lät tankarna vandra. Gamla minnen kom upp från ingenstans, och jag kände mig oändligt tacksam för att jag får leva mitt liv. Framförallt tacksamhet för min familj och mina vänner, men även för ynnesten att få födas i ett land som Sverige, att ha ett eget hus och fast jobb, och att ha det så pass bra ställt att jag kan ta semester och ägna mig åt friluftsliv. 

Mycket vill alltid ha mer, och jag kommer nog aldrig sluta drömma om att ha råd med en resa till Himalaya eller Yosemite, en ridtur i Mongoliet, en cykeltur i Afrika eller en resa till Grönland. 

Men ändå, jag har de svenska och norska fjällen inom räckhåll, jag har granitklipporna i Bohuslän, jag har en mamma med en kökssoffa där jag alltid är välkommen för filosoferande livssamtal, jag har en man som alltid leende frågar vad jag önskar till middag, och jag får varje morgon gå ut till hönsen och hämta varma färska ägg. Jag skulle aldrig vilja byta mitt liv mot någon annans. Inte ens när jag har långtråkigt i en kåta i fjällen.

Nu tog batterierna i kameran slut. Det sved lite när jag stod i kvällssolen och såg ut över vattensjöarna, och allt var så sjukt vackert. Jag gjorde en lång solotur på sommaren en gång med min förra hund, och då hade jag aldrig med mig någon kamera. Det kan jag tycka är lite synd idag, det blir lite som en dröm, att de minnen jag har inte är riktigt verkliga, eftersom ingen annan var med, och ingenting finns sparat på bild. Det enda som finns är mina minnen, och när de är borta är det som om resan aldrig hänt. 

Vi skidade iallafall ner till Vålådalen igen nästa dag, längs en annan led. Det är en speciell känsla att komma tillbaka till civilisationen igen efter så mycket tid ensam i naturen. Det känns som om man tillhör vildmarken mer än man tillhör det mänskliga samhället. Jag tittade mig själv i en spegel inne på en toalett, studerade mina nya fräknar, borstade tänderna, funderade på om jag stank av svett utan att själv veta om det.

Sista natten tältade vi i skogskanten utanför Vålådalens fjällstation. Jag funderade på om jag hade misslyckats. Jag hade haft ambitionen att skida Jämtlandsfjällen runt, men bara tagit mig runt Vålådalen. Samtidigt var ju inte sträckan i sig målet, och de flesta lederna har jag sett tidigare både sommar och vinter. Snarare var ju målet ett test av hur jag fungerar när jag ensam tältar en längre tid på vintern. Där har jag fått svar. Om jag någon gång ska göra en längre expedition, så vill jag inte vara ensam. Fem dagar, inga problem. Men efter det så är det inte roligt längre. Jag är en alldeles för social varelse.

Nu är vi hemma i vardagen igen. Miko sover på kökssoffan, fortfarande helt slut efter två dygn hemma. Själv längtar och planerar jag för våren. Trädgården kommer sakta fram ur snötäcket, och fingrarna börjar längta efter klättring på solvarma klippor. Men först något så vardagligt som att diska, ta en hundpromenad, och hänga upp det blöta tältet på tork.

Läs mer om mina skidturer i fjällen:

På jakt efter sol och snö

Topptältning på Slottet och dansande norrsken

Skidtur till Dörrsjön