Livet i gravidbubblan (34 dagar kvar)

- maj 06, 2016

Vila, äta glass och sen vila igen.

Ibland undrar jag om det verkligen kan vara såhär intensivt att vara gravid för alla. Andra gravida verkar ju kunna ha ett normalt liv samtidigt. Det känns som att jag varje sekund blir avbruten i mina tankar och sysslor av.. ja, av själva graviditeten. Det är både fysiskt och psykiskt, som att vara helt maniskt besatt.

Jag har ju tid nu, för att skriva klart min bok, för att leka i keramikateljén. Jag har oändligt med tid, men ingen som helst motivation. Jag varvar dagarna med att läsa böcker, titta på teveserier, pyssla lite i trädgården och dagdrömma. Jag kan lätt sitta en timme och bara titta ut i luften och göra ingenting. Tankarna bara går runt, kretsar kring en enda fråga -hur kommer allting att bli?

Sista dagen på jobbet kändes helt overklig. Senaste sju åren har jag haft fast jobb, och en stor del av mitt liv har kretsat kring jobbet. När jag inte jobbat har jag oftast rest någonstans. Nu ska jag inte jobba igen förrän tidigast efter nyår. Hela våren, hela sommaren, hela hösten ska jag vara hemma. Povilas å andra sidan kommer jobba hela sommaren, sen blir vi hemma båda två under hösten. Jag förstår att jag kommer ha fullt upp, att jag kommer vara vaninnigt trött, men det är ändå svårt att ta in. Jag ska vara hemma.

Hemmatanken skänker mig lika delar lugn och panik. Jag längtar efter att få planera, få resa till fjällen, få känna att jag är på väg någonstans. Men jag vet ju inte vem som kommer hit. Kommer vår bebis tycka om att resa? Kommer han att vara nöjd med att vara med mig oavsett var? Kommer han nöjt sitta och jollra i bärsjalen och älska att upptäcka fjällvindar och blommor? Eller kommer han konstant skrika, kräkas och bajsa, bli åksjuk av att åka bil och bara vara hyfsat nöjd när vi är hemma i vår trygga lilla bubbla? Just nu känns det som att ingenting går att planera, det enda jag klarar att göra är att rensa bort ogräs i trädgården och räkna dagar.

Jag har en kronisk tarmsjukdom som heter Chrons. I och med det så får jag göra en massa extra kontroller under graviditeten. Det är skönt tycker jag, speciellt eftersom allt hittills sett helt normalt ut med bebisen. Jag själv har dock mest mått skit under graviditeten. Mina vanliga mediciner har inte fungerat som de ska, och i kombination med alla "normala" gravidbesvär och en enorm trötthet så känner jag mig inte alls i stånd med att njuta av att vara gravid.

I förra veckan var jag på läkarsamtal hos specialistmödravården i Karlstad för att diskutera förlossningssätt. Läkaren sa att det var ungefär lika mycket riskfaktorer för mig oavsett om jag födde vaginalt eller med kejsarsnitt så jag fick vara med och bestämma. Jag valde snitt, och har fått en tid 9 Juni.

Jag har läst mycket om förlossning senaste tiden, och det känns som en väldigt känslig fråga för många. Alla verkar överens om att en vaginal förlossning är bättre, då det är naturligt att föda barn, medan kejsarsnitt är en stor bukoperation. Samtidigt säger de siffror och den statistik jag hittar en annan sanning. 7% av alla vaginala förlossningar ger sfinkterrupturer, vilket innebär en skada på ändtarmsmuskeln. Jag vill INTE riskera att få svårare att hålla tätt där i samband med min tarmsjukdom. Kejsarsnitt minskar den risken med 50%. Kanske stirrar jag mig blind på en liten detalj och missar helheten, men det känns ändå väldigt skönt att jag kommer snittas.

Det känns som att vi är redo nu. Spjälsängen är bäddad, tygblöjorna är tvättade och vikta, babykläderna är storlekssorterade och vi verkar ha lite av allt. BB-väskan är packad med klädombyte till mig och bebis, bärsjal och blöjor. Vardagsrummet har fått nya tapeter och blivit till sovrum medan sovrummet fått en bäddsoffa och blivit till teverum. Utomhus verkar vintern äntligen ha släppt taget och solen värmer i ansiktet med påminnelsen att det inte är långt kvar till Juni nu. Snart är han här, vår Benji. Snart vänds våra liv uppochner och ingenting blir längre som förut. Snart är jag Mamma.