Att ta farväl (Stugvärd i Anarisfjällen del 7)

- april 23, 2015

Jag går upp på höjden bredvid stugan med Miko för att ta farväl. Farväl Kraapa. Farväl Kruptje. Farväl Åreskutan i fjärran. Farväl mina renar, ripor och rävar. Nu får ni vara i fred ett tag, utan insyn får snön smälta bort, små ungar kommer få födas i lugn och ro.

I sommar kommer Camilla, Hans, Kjell-Ola och Ewa att bo här i stugan. Vi turas om att bo i stugorna, en i taget. Vi har ett gemensamt hem, en gemensam kärlek till fjällen. Jag frågar fjällen om de kanske kan anstränga sig lite med vädret till sommaren, blåsa bort regnmolnen och sen lugna sig med vindarna.

Jag berättar för fjällen att det kommer en ovanlig människa till Anaris i sommar tillsammans med sin hund. Han heter Sören och han vill leva i vildmarken på naturens egna villkor i 50 dagar. Han kommer stövla ut bland myrarna utan mat i packningen, han vill se om han klarar det. Han kommer gömma sig för människorna, fiska, jaga och plocka bär. Det är med varmt hjärta jag lämnar över mitt Anaris, mitt paradis, till honom. Ni kan följa honom på www.meningenmedlivet.nu.

Jag blundar och låter fjällvindarna rufsa om i håret. Jag minns Eriks ord när vi kom hit i slutet av Mars. ”Fyra veckor går fort säger dem, stugvärdarna.” Jag nickade då, men hade ingen aning om hur fort de skulle gå. Jag har alltid varit i Anaris, men jag har nyss kommit hit. Jag har en tomhet i bröstet, det är samma sak varje år när jag lämnar fjällen. Jag vet hur mycket jag kommer längta.

Det är snart dags att låsa dörren till stugan och skida ner mot Höglekardalen. Det känns som att det är här i Anaris jag bor, att jag bara ska ner till civilisationen på besök. Att jag bara ska hälsa på vänner och familj, hämta en hundvalp och sen återvända till fjällen. Jag låter mig själv tro det.

Långt bak i mitt sinne hör jag min lärare och mentor Majas ord. ”Det blir som det ska.”