Det är missarna man minns (Stugvärd i Anarisfjällen del 3)

- april 08, 2015

Jag har något att erkänna: Jag har begått misstag. Inte en gång, utan hundratals, och det är jag väldigt glad för.

Som när jag fick punktering i Litauen och märkte att jag hade fel sorts verktyg med mig för att få av cykelhjulet.

Eller när jag hade gasköket i tältet utan ventilationen öppen.

Eller när Miko fick springa lös på Fulufjället med täcke på i stark vind och täcket plötsligt var borta.

Eller när jag av misstag stack kniven rakt genom tältduken.

Eller när jag hade min nya skaljacka på mig vid aidklättring.

Eller när jag tappade mössan i hård vind på en vintertur i Grövelsjön.

Eller när jag var för lat för att märka upp vattenhålet de första två dagarna som stugvärd. Det blåste och snöade en dag, och när jag morgonen efter skulle hämta vatten så var vattenhålet... borta. Den halvmeterhöga meterbreda tunga trälådan med lock syntes ingenstans. Jag började sticka ner skidstaven i snön ungefär där jag trodde vi hade grävt, men hittade ingenting. Efter 50 hål i snön fortfarande ingenting. Hade den bastanta trälådan blåst bort? Det hade ju onekligen blåst mycket. Jag skidade runt och spanade med kikaren. Ingen låda. Sen fortsatte jag leta med skidstaven, och där var den! Helt övertäckt av snö. Jag märkte genast upp en led med reflexmarkerade bambustavar fram till vattenhålet och markerade tydligt med en stav i varje hörn var lådan befann sig.

Idag var det dags för nästa misstag. Jag satt och pimplade nere på Anasjön. En timme gick utan något napp. Då tänkte jag att jag ju kunde göra ett till hål bredvid, eftersom jag hade två pimpelspön. Jag lade spöt jag redan fiskade med i snön bredvid hålet och började borra ett nytt hål. Ett litet plums hörde jag, så var det första spöt borta. Någonstans nere under isen simmar nu en fisk med ett pimpelspö efter sig.

Mina spontana reaktion brukar vara:

"NEEEEJ!"

Följt av ett: "Hur djävla dum får man va?"

Sen försöker jag tänka rationellt. Oftast resulterar det i att jag tänker extremt orationellt. T.ex. börjar skida efter en flygande mössa nerför en slänt mot en fors med öppet vatten. Nånstans där brukar dock verkligheten komma ikapp mig. Jag förstår vad som hänt, och försöker att göra det bästa av situationen. Det är den här delen av misstagen som jag tycker om, som utvecklar mig till att bli bättre.

Idag har jag t.ex. funderat en hel del på hur man bäst tillverkar ett pimpelspö av en björkgren. För om jag hade varit ute på ett RIKTIGT äventyr, alltså någonstans utan mat, långt från civilisationen, utan nödsändare, så pimpelspöt hade varit en nyckel till överlevnad, då hade jag behövt ha en plan B. Någonstans långt bak i min hjärna så är alla turer en förberedelse inför en ny större tur. Gränsen för det svåra, det farliga och det omöjliga tänjs varje dag ut lite längre. Men hur långt? Finns det en verklig gräns, eller är ingenting omöjligt?