Vanliga ovanliga människor (Långfärdscykling Österrike-Slovakien-Polen del 3)

- oktober 03, 2014

Första 15 milen är det jordbruksmark. Ont om tältplatser, och rätt trist faktiskt. Men sen händer något, efter den första serpentinuppförsbacken.

Skýkov är himmelskt vackert. Högst upp mot himlen ligger byn omgiven av gröna fält, ek- och bokskogar. Tänk att folk bor såhär, men utsikt ut över hela världen.

I Mala Lehota stannar jag för att fråga efter påfyllning av dricksvatten. Inga problem, vill du ha några äpplen? Kaffe? Te? Mat? Dusch och toalett? Var ska du sova inatt? Den vänliga familjen ringer till en släkting som jobbar som lärare i byn, för att få lite hjälp med språket. Hon kommer genast med sina två döttrar för att hjälpa till som tolk.

De kan inte ett ord engelska, och det gör mig glad på något vis. Med teckenspråk och enstaka ord på tyska för vi någon slags samtal, men jag är osäker på hur mycket vi egentligen förstår av varandra. Gammelfarmor är hur gullig som helst, hon konserverar bönor och surkål, torkar ringblommor och örter. Deras pumpor är gigantiska och hönsen som går lösa i trädgården kommer när hon ropar.

Jag sover kvar hos familjen. De är helt vanliga. Ni vet, sådär som folk är mest. Det känns tryggt att de använder samma schampo som jag har hemma.

Cyklar du ensam? Är du inte rädd? Är inte din man med? Är inte han rädd?

Nej, jag är inte särskilt rädd för att cykla. Jag är inte rädd för främlingar, jag är inte rädd för skog, jag är inte rädd för att tälta, jag är inte rädd för mörker. Detta därför att jag gång på gång får bevisat för mig att 99.9% av världen vill gott. Jag kan inte gå runt och vara konstant rädd för den 0,1% som är ond. Det vore lika logiskt som att varje gång jag åker tunnelbana vara rädd för att någon terrorist lagt dit en bomb.

Däremot kan jag vara lite rädd ibland för att få slut på dricksvatten. Då trampar jag extra fort, för att vara utan vatten är livsfarligt. Men jag tror inte det är det folk menar.