Vandring bland molnen (Långfärdscykling Österrike-Slovakien-Polen del 8)

- oktober 10, 2014

Jag lämnade Murowaniec till fots klockan 7.30 med siktet uppåt. Jag var helt ensam på leden, vilket inte är så vanligt här i Polen där bergsbestigning är något man gärna gör med jeans och gympaskor.

Jag visste att jag först hade minst tre timmars uppförsbacke till Krzyzne, och att det där väntade en makalös utsikt. När man hör någon berätta om en otroligt vacker utsikt, så kan man ändå aldrig förstå fullt ut. Nu när jag tittar på bilderna från Krzyzne så känns de så oerhört futtiga. Vi kan väl bara säga såhär, TACK Joanna för tipset, och alla ni som inte varit där, ÅK DIT!

Från Krzyzne finns två leder. Den ena, Örnens väg, är en kamvandring. Den kändes livsfarlig i blåsten. Den andra leden gick ner i dalen på andra sidan, de fem sjöarnas dal. Jag valde den, och när jag kom ner en bit slutade det blåsa. Solen sken och det kändes som om jag flög fram, som om jag föddes till den här världen enbart för att vandra i bergen. Varför bär jag alltid runt på så mycket packning? Jag måste vara en idiot. Nu hade jag en liten ryggsäck med vatten, te, bröd, ost, choklad, första hjälpen, en varm tröja och regnkläder. Den vägde ingenting.

Jag förstår att jag blev avrådd från att cykla över bergen. I Sverige går vandringslederna enklaste vägen, nere i dalarna. Här går de upp över passen och uppe på ryggarna. Det hade aldrig gått att cykla här.

När jag börjar klättringen upp igen till passet i Zawrat sänker sig molnen. Sikten blir obefintlig, det är omöjligt att avgöra hur långt det är kvar till krönet. Jag möter två polacker som jag stannar och pratar med. De varnar mig för att det kan bli tufft på vägen ner, att det är snö och brant. Jag förklarar självsäkert att jag är klättrare så det ska säkert gå bra. Det gick bra. Men alla ni klättrare där ute vet, att om man utan säkringar och i lundhagskängor ska nedåtklättra en minst 100 meter lång led med grad 3 som är blöt och snöig och hal och har flera hundra meter stup under sig, då är man inte så kaxig. Flera gånger satt jag och andades, talade om för fötterna att nu ger ni faan i att skaka, och försökte spana efter fotsteg längre ner.

Det gick som sagt bra och jag kom ner till Murowaniec igen i god tid innan mörkret föll.

Dagen efter fick jag sällskap av tre polacker för en topptur upp på Swinica, 2301 möh. Egentligen hade jag tänkt stanna i sängen och kurera min förkylning, men solen sken och det var nästan vindstilla så jag klarade inte av att stanna inne.

Tatrabergen har omfamnat min själ för resten av livet.

Imorgon packar jag ihop mitt hem och fortsätter cykla. Först till Morskie Oko (Det svarta ögats sjö) och sen norrut mot Krakow. Det ska bli riktigt skönt att sova i tältet igen, i natt hade vi tre snarkare för mycket här i rummet.