Expedition Lycka

View Cykelsemester 2013 in a larger map

Jag trodde min mage hade kurerat sig själv, men icke. 21 timmars bussresa, på en buss utan toalett, är INTE att rekommendera med magsjuka! Fy Faan vilken helvetesnatt. Som tur var stannade bussen ofta så jag dubbelvikt stönande kunde ta mig till toaletten medan Sara höll koll så inte bussen åkte vidare utan mig. Något vi inte visste om Istanbul var att det är stoooort och vi anlände lagom till morgonrusningstrafiken. Eller morgonsnigeltrafiken borde det kanske kallas. Istanbul är i storlek som 10 st Stockholm ungefär.  Efter några timmars vilsecykling mot Old City hittade vi till slut ett hostel där vi bosatte oss.  Saras kamera gav upp, kanske gillade den inte regnskogsklimatet. Så nu är det slut på både cykling och foton. Kvar finns bara några dagars återhämtning i Istanbul med öl, god mat, shopping på Grand Bazaar (5000 butiker..) och en hel del bakelser för att försöka återfå iallafall lite av allt bukfett vi trampat bort. Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut....

När vi lämnar vattenkraftverket på morgonen så vräker regnet fortfarande ner. Det är vår sista cykeldag, och vår första cykeldag i regn. Vi trampar uppför våra sista 10 km serpentinuppförsbacke, och det känns helt rätt att det regnar. Dimman ligger tät över regnskogsdalen, utsikten är obefintlig. Vi fryser lite, och stannar till på en restaurang för en kopp te. Och en till kopp te. När vi vill betala skakar restaurangägaren på huvudet. Även denna gång är teet gratis. Sen blir det utför, ner mot Hopa, ner mot svarta havet. Vi rullar genom regnet, och sjunger vårt avsked till ett Äventyr Delight som vi aldrig kommer glömma. Barnsånger och (h)julsånger blir temat, eftersom det är det enda vi kan. Det känns helt rätt att vara just där, just då, skrålandes på Sjörövar-Fabbe, blöta genom regnkläderna, rullandes mot det svarta havet. 

Efter Artvin går vägen nere vid fjorden, den är större, mer trafikerad, och med tunnlar genom bergen. Cyklingen går lättare, men fortfarande långsamt i motvinden. Vi blir intervjuade av turkisk tv, journalisterna kan ingen engelska men tolkar genom en mobiltelefon. Vi cyklar ner ett antal höjdmeter ner i en ny klimatzon. Även här är bergen branta, tältplatserna obefintliga, men det sandiga, grusiga, klippiga, har ersatts av branta gröna sluttningar med teplantage, regnskogsaktig luft och en forsande älv.  När det börjar mörkna har vi fortfarande inte hittat någon tältplats, och det börjar duggregna. Vi stannar till vid en vaktkur till ett vattenkraftverk. Kanske de vet någonstans vi kan tälta?  -Javisst, kom in, kom in, vill ni ha te? Vi tränger in oss i vaktkuren och gosar med deras snälla vakthund. Ingen av männen kan någon engelska. Vi försöker med teckenspråk förklara. En platt yta, att sätta upp tältet på? En av männen ringer ett samtal, och vi uppfattar ordet "...

Alplandskapet övergår till något som liknar ett norskt fjordlandskap. De har problem med ras från de branta klippväggarna, och vägarbeten avlöser varandra. På sidorna av vägen är det bara branta grusvallar, inga träd, ingen skugga, motvind, oljegrus.. ja det går kort sagt tungt. När vi vid 15-tiden kommer fram till en liten restaurang så stannar vi och slår oss tacksamt ner i en soffa. En kopp te följs av ett mål mat, följs av ett erbjudande om att slå upp vårt tält i restaurangens trädgård. Där finns en plan gräsmatta, skuggande träd, en toalett (tack gode gud!), dricksvattenkranar, och en magnifik utsikt ut över dalen. Vi slår upp tältet, och blir liggandes utanför på gräset i skuggan. Restaurangägaren kommer med varsin kopp nescafe. Och lite senare med en tallrik äppelklyftor. -Behöver ni något eller får problem så säg bara till, jag är här hela natten, det finns toast, öl, hamburgare, bara säg till. Den turkiska gästfriheten känner inga gränser.

Under dagen mår jag illa och har magknip, en magsjuka är i antågande. Ett steg framåt och två steg bakåt. All ork är som bortblåst, och jag tar mig framåt på ren envishet, går uppför backar skjutandes cykeln, och fyller mina öron med pumpande musik. (Coca Carola - Upp igen, The Sounds - Rock´n Roll, Offspring - Way down the line) Vi tar oss uppför resans sista 2500 meters pass. Landskapen är vidsträckta, och hela vägen uppför kan vi se ner till Ardahan där vi startade på morgonen. Sen bär det av nerför. Hösten är i antågande i bergen, träd och buskar har alla nyanser av grönt, gult, orange och rött. Vi susar neråt, och kommer ner i en brant dalgång fylld med gigantiska granar. Vi förundras över hur vi än en gång får se ett helt nytt landskap. För första gången på resan ser vi trähus, och allt påminner om ett pittoreskt alplandskap i tex Österrike. En man ropar från ett av trähusen -Do you want a cup of tea? Javisst vill vi det! Han är både civilingenjör och journalist, och pratar...

Jo, vi har ju nu sett några anmärkningsvärda roadkills: 2 sköldpaddor 1 fladdermus 1 fiskmås och nej, jag skojar inte. och ja, Sara såg dom också.  Om någon är intresserad av vad saker kostar på en restaurang i Georgien: Kaffe - 5 kr Öl - 10 kr Massa mat - Mellan 20 och 60 kr och du Povilas, när jag kommer hem kommer du inte få ha solrosfröna ifred längre!

Det händer alltid något, varenda dag. Vi träffar två brittiska tjejer som är ute på långtur, de ska cykla från London till Australien, ca 1,5 år, de startade i Mars..  Jag säger bara det - Långfärdscykling är så tjejigt!  De har byggt sina egna cyklar av bambu och kolfiber. De har blivit rånade av ett ungdomsgäng i minibuss, och vi gömmer våra visakort och pengar på alla olika otänkbara ställen och oroar oss lite tills vi träffat tillräckligt många turkar för att känna att de är lika trevliga som georgierna.  Det är så lustigt, hur man kan passera en linje på en karta, och plötsligt har alla en annan tro, bygger husen annorlunda, klär sig annorlunda, talar ett annat språk, kör andra sorters bilar, lagar annan mat, dricker annat.. Idag längtade jag efter en öl och efter georgiskt kaffe, men fick istället.. en kopp te. Välkommen till Turkiet liksom. Jag längtar lite tillbaka till Georgien, som numera toppar listan på favoritland, med Sardinien som god tvåa. ...

Hela skallen full av snor. Jag ligger och ynkar mig i skuggan utanför tältet hela dagen, Sara är ute på egna äventyr medan jag kurerar mig med solrosfrön och te. I avlägsenheten, onåbarheten, älvens brus och pilträdens sus känner jag mig hemma och trygg och längtar efter att bli frisk igen.

Kläder på mig: Hjälm Solglasögon T-shirt 3kvarts-byxor Keen-sandaler Cykeltrosor I mina fickor: Visakort Mobil med hörsnäckor Pass Multiverktyg Toapapper Pannlampa Lypsyl På cykelramen: Köksbränsleflaska Vattenflaska På pakethållaren: Liggunderlag (i vattentät påse) IKEA-kasse (att packa cykelväskorna i på flyget) Reflexväst Tält (Har Sara med) I sadelväskan: Kedjeolja Skiftnyckel mini Cykelverktyg Extra slang Extra bromsbelägg Framväskor: Multifuel-kök Gaskök pocketrocket Kastrull, stekpanna, vindskydd Tändare Skärbräda Diskmedel + disksvamp Rapsolja Klortabletter Salt Kåsa + spork Plastlåda med lock (att äta ur) Ägglåda Te + kaffe + mjölkpulver Havregryn Mat  Godis Bakväska 1: Dunjacka (i vattentät påse) Pocketbok, Anteckningsbok, Penna (i vattentät påse) Regnjacka + regnbyxor Kodlås Braåhavattentätpåsefylld med: Tandborste + tandkräm Hårborste + hår...

Bästa musiken i öronen: Stäpplandskap: Edward Sharpe and the magnetic zeros: Desert Song Eddie Vedder: Society Hoffmaestro & Chraa: Crimson Sky Bergspass över 2000 möh: Offspring: Staring at the sun Reel Big Fish: Mama we re all crazy now Coca Carola: Kom och slå mig igen Förkylning: Amanda Jensen: Borderline Olle Ljungström: Kaffe & en cigarett Manu Chao: Clandestino

Vi hade liksom vant oss vid att det hände något varje dag, så när hela dagen bara flöt på blev vi lite misstänksamma. Vägen från Akhalkalaki till Akhalsikhe visade sig vara världens vackraste cykelväg, nästan bara nerför följandes en älv djupt nere i en ravin. Vi rullade och rullade, och på eftermiddagen kom vi fram till Vale, nytt försök att korsa gränsen till Turkiet. Tulltjänstemännen släppte utan problem igenom Sara. Mitt pass däremot bläddrade de igenom flera gånger, och tittade länge med rynkad panna på sin dator. Har du flera pass? frågade dom.  Nejnej, bara ett. Till slut släppte dom förbi mig. Jag undrar om de kan se på sin dator att jag varit i Israel. Vad jag hört finns det en del länder som man inte får komma in i om man har en Israel-stämpel i passet. Den sitter dock i mitt gamla pass eftersom jag fick ett nytt pass i fjol.  Efter att vi cyklat in i vårt nya land bosätter vi oss vid en älv. Min förkylning har brytit ut med full styrka och jag däckar snart ...

Mannen som stog längs vägen korsade armarna som ett stopptecken. -Gränsen är stängd! Va? Varför? Han sa något om granit (har de byggt en granitvägg över vägen?) eller granat (är det någon som blivit dödad?)  En tullbil stannade till vid oss och sa samma sak.  -Ni måste cykla tillbaka till Akhalkalaki, och ta vägen via Akhalsikhe och Vale istället! Vi tittade upp mot backen där vi nyss susat ner. Då hade vi varit lyckorusiga över att se sjön som markerade gränsen mellan Georgien och Turkiet. Nu kändes det som om backen hånlog mot oss. Det här betydde minst 13 mils omväg innan vi kunde korsa gränsen vid Vale. Vi suckade en gemensam suck, och gjorde det enda man kan göra efter ett sånt besked. Vi gick in på lanthandeln i byn, köpte varsin öl, och slog oss ner på ljugarbänken vid vägen tillsammans med traktens gubbar. 

Melcik trampar raskt på uppför backarna på sin lilla oväxlade cykel. Vi tror att han ska visa oss en genväg upp mellan bergen, men är inte riktigt säkra på om han förstått vart vi vill. Efter att ha guidat oss i sisådär en halvmils uppförsbacke så stannar han. Han ber om papper och penna och ritar en karta. Han verkar uppriktigt orolig för oss. Mellan bergen finns det hundar, säger han, Attack, säger han, och visar genom att dra fingret över halsen. En hund finns uppe vid presseningshusen till höger, och en bakom bergskammen till vänster. Vi ska följa vägen imellan dom. Han pekar på min tatuering med Plupp och Vargen. Precis såna hundar är det! Har ni pistol? Nehej inte det. Har ni kniv? Ja, bra, men lite för små. Här, ta den här käppen också! Vi cyklar nervösa nerför backen utan Melcik, som står kvar och verkar be en bön för oss. Stenarna sprutar runt däcken i nedförsbacken. Vi har tagit fram knivarna för att ha dom lättillgängligt, och kommer överens om att inte lämna varandra. Om ...

Sara susar nerför backen och jag fegar lite långsammare efter. Väl nere blir hon stoppad av två män som kör en trailer med en megastor grävskopa på. De förklarar att hon absolut inte kan cykla den här vägen, det är alldeles för mycket brant och uppför. Hon måste absolut lifta med dom! Sara tackar artigt nej, och vi fortsätter längs den fantastiskt vackra vägen. Efter ett tag kommer trailern ikapp oss igen, och förklarar återigen att vi verkligen borde åka med dom istället, vi har 6 mils uppförsbacke framför oss. Den här gången tackar vi ja.  Vi bjuds på godis, läsk, picknick i en skogsglänta med korv, ost, bröd, gurka, tomater.. Trailern krånglar lite och segar sig uppför backarna. Trailerföraren Zaza kan några få ord på engelska, och vi får lära oss lite georgiska. Han har varit soldat i Tyskland, och hans dotter pluggar i München. När vi förklarar att vi bor i tält försöker han bjuda oss på hotell och menar att det är ruskigt kallt i Akhalkalaki uppe i bergen. Vi förklarar at...

Roadkills (En ooh så viktig statistik): 4 igelkottar  4 hundar kanske en orm Levande djur:  Hur många hundar som helst (lösa) Hur många kor som helst (lösa, ibland vaktade av cowboys och hundar) Hyfsat många hästar (ibland lösa, ibland med cowboys på, ibland tjudrade) Hyfsat många åsnor (med kärra efter eller tjudrade) Några grisar (lösa) Många höns (lösa) Massor med kycklingar (lösa) Ganska många kalkoner En flock getter (med tillhörande cowboys) (plus geten i kartongen) Några flockar med får En katt 4 örnar Ett gäng korpar En duva Några svalor Tre härfåglar Massor med små grå fåglar Många fladdermöss En sorgmantel (fjäril) Och lite insekter (Inga bromsar, inte så mycket myggor) Bilpark: (på landsbygden alltså, i stan är det typ samma som hemma, fast inga saab och volvo) 50% Lada 20% Jeepar och landrover och sånt 20% skåpbilar och minibussar 10% små lastbilar 5% Mercedes och BMW 5% Annat, tex långtradare...

När vi cyklade in i Rustavi hade vi slut på både vatten och mat. Solen stekte, och ölflaggorna över den första butik vi sett på 9 mil såg ut som en hägring i dammet efter långtradarna. Efter att ha stjälpt i oss nästan en liter vatten var beslöt vi oss för att det var en bra idé att stanna i Rustavi över natten, hitta något billigt hostel med WiFi, duscha och tvätta kläder. Vi försökte fråga folk efter vägen. Centrum? Tourist Information? Hotel? Ingen visste någonting, ingen pratade engelska. Till sist hittade vi ett hotell. Det såg dyrt ut. Jag gick in och frågade efter priset. Kunde vi ta med cyklarna? Fanns det WiFi? Ja, och Ja, och det kostade 40 lati för ett dubbelrum. Alltså 100 spänn var ungefär, det kunde vi väl unna oss. Det första jag gör på hotellrummet är att hoppa ur de genomsvettiga cykelkläder jag haft på mig i nio dagar, och gå in i duschen. Trodde jag ja. Det finns inget vatten i varken dusch, toa eller handfat. Sara går ner till receptionen och frågar. Jaha, vattnet...