När vi har gått 10 meter från parkeringen så sätter sig min treåring ner. "Bära!" skriker han.
"Det går inte, mamma har jättestor ryggsäck." svarar jag.
"BÄRA MIG!!!" Tårarna rinner. Vi kramas, och jag förklarar igen och igen. "Den här veckan måste du gå själv. Alla måste gå själva. Jag kan hålla dig i handen." Han går motvilligt några steg innan han faller ihop i en snyftande pöl på vägen. "BÄRA MIG!!!" Jag stålsätter mig och tittar fram längs vägen. Om 100 meter kommer vi in på stigen, sen väntar 6 km uppförsbacke till Silvertjärnarna, vår planerade tältplats för kvällen. Vad har jag gett mig in på? Ett djupt andetag. "Mamma har en jättestor ryggsäck, så du måste gå själv. Jag kan inte bära dig."
 |
| Foto: Rebecca Edén |
Kom nu, hopp lilla kanin! Titta, en groda! En ren! En sten! En kryss-stolpe! En korv-stolpe! En choklad-stolpe! Bara några steg till! Titta, geggamoja! Mossa! Klippa! Blomma! Blåbär! Heja, lilla kanin, nu springer vi! Hopp, lilla kanin!
Mitt huvud är lika trött som hans små ben. Samtidigt växer en stolthet hos oss båda. Vi klarar det här! Meter blir till kilometer, och de små benen tar sig framåt mellan blåbärsbuskarna. Gråten och tjatet är borta sedan länge. Han skrattar. "Krama stolpen, mamma! Fin stolpe! Choklad? Titta mamma, vattenfall!"
 |
| Foto: Rebecca Edén |
 |
| Foto: Rebecca Edén |
 |
| Foto: Rebecca Edén |
 |
| Foto: Rebecca Edén |
Vi går 3-6 km varje dag, och det känns som att världen öppnar sig framför våra fötter. Bebistiden är så definitivt slut. Mitt lilla barn vandrar i fjällen. Det går inte fort, alla blåbär måste plockas och all lera måste trampas i. Men vi kommer framåt, och runt oss reser sig Skäckerfjällens vackra toppar med vattenfall som skimrar i solen. Vi har inte bråttom.
Två dagar går vi bortanför leden. Efter varje backkrön kommer ett nytt. Vi hamnar i en brant bäckravin och balanserar på en smal renstig uppe på kanten. Jag tänker att nu får ingenting hända. Här kan ingen helikopter landa. Jag håller hårt i lillens händer. Ovanför bäckravinen ligger en gömd liten tjärn mellan klippbranterna. Det svarta vattnet ligger stilla inbäddat i grön mossa sprängfylld med polarull. Det känns som att vi är de första människorna här någonsin. Vi fortsätter uppåt längs renstigen, och snubblar över ett rasat ledkryss. Här? Ingen led syns på vår karta. Flera förfallna ledkryss skymtar framför oss, och vi följer dem upp över Anjeskutans nordvästra platå.
 |
| Foto: Rebecca Edén |
 |
| Foto: Rebecca Edén |
Sista morgonen vaknar jag innan de andra på morgonen. Det är ljust utanför tältduken, men solen har inte gått upp än. Vi lever mestadels utan klocka, för att spara batterier, men också för att lillen inte ska lockas av mobilen. Han älskar att spela brio world, där han bygger tågräls och kör tåg kors och tvärs. Men den här veckan är det stopp. Jag upprepar att han får spela på tåget när vi åker hem. Tills dess ligger mobilen avstängd långt ner i ryggsäcken.
 |
| Foto: Andreas Höglund |
Jag smyger försiktigt ut ur tältet för att inte väcka de andra. Tar med sovsäck, bok, kök och frukost. Det är en kall morgon. Solen är på väg upp bakom Lill-Anjeskutan. Det är vindstilla och helt tyst. Med en kåsa varmt te i händerna följer jag solens återtåg insvept i sovsäcken. Framför mig slingrar sig leden ner mot Anjan. Jag kan se slutet på vår vandring långt där nere i dalen. Dit ska vi gå idag. Jag studerar kartan och viskar för mig själv. "Vi ses igen, Skäckerfjäll". Det var kärlek vid första ögonkastet. Så lättillgängligt. Folktomt. Orört. Vilt. Dramatiskt. Lättgånget. Vackert. Här finns allt jag älskar med fjällen.
 |
| Foto: Rebecca Edén |
Lillen älskar andra saker än jag med fjällen. Han älskar att få mammas odelade uppmärksamhet dygnet runt. Han älskar att mamma tittar på när han kastar mossa i bäcken. Han älskar att mamma är så glad, att vi leker tillsammans hela dagarna. Han älskar blåbär. Han älskar kryss-stolpar där man får choklad, och Bang-bang-balans-spångar över myrar där han kan flyga fram. Han älskar sin ryggsäck med bilar och pixiböcker, och han älskar små stenar lagom stora att lasta på lastbilen. Han älskar små fjällbäckar och stora stenar man kan klättra upp på. Och jag älskar hans fjäll, hur vi tillsammans blir närvarande och ser allting tillsammans. Vilken fantastisk lekplats!
 |
| Foto: Rebecca Edén |
Tack Linnea, Andreas, Elvin och Tobias för draghjälp första dagen (Sen vände de hemåt igen till vardagen), foton, trevligt sällskap, lån av bilbarnstol och lyxig tacos-middag efter vandringen!
Tack Rebecca och Astrid för bästa tur-sällskapet! Jag kommer aldrig glömma denna expedition med treårskrigare och tålamodsmammor. Ni är bäst! Kramar!
 |
| Foto: Andreas Höglund |
 |
| Vi vandrade runt Anjeskutan under 6 dagar. (liftade för att hämta bilen när vi kom ner till vägen igen.) |
Haha, ni är ju för grymma! Har en tvååring och ser med skräckblandad förtjusning emot sommaren då han är "nästan" tre och ÄNNU mer bestämd än nu haha! Hittills har vi bara vandrat med vagn/sele men det blir det ändring på nästa barmarkssäsong.
SvaraRadera