Expedition Lycka

Asfaltsvägen gick som ett rakt streck över kullarna på stäppen. Markerna var uttorkade, några enstaka kor gick och betade. Ingen bebyggelse, mil efter mil. Det börjar gå brantare uppför, i en serpentinkurva står det skrivet med sprayfärg tvärs över vägen: "Restaurant Cafe 14 km". Vi cyklar vidare uppåt och prisar den näst intill bilfria asfalten. Snart står det: "Oasis Club 5 km". På riktigt? Oasis club? Mitt i ingenstans? Vi cyklar upp över krönet och ser ner i nästa dalgång på den enda byn i regionen vid David Gareja, Udabno. Det ser ut som en spökstad, mitt på stäppen, utan vare sig träd eller vattendrag i närheten. När vi kommer närmre ser vi att de flesta husen står tomma. Hela lägenhetshus står tomma så man kan se rakt igenom. Några gamla bostadshus har korna fått. Alla fönster och dörrar är borta, korna får skugga på bottenplan, och på övervåningen förvaras mängder med hö. Ett av husen sticker dock ut. Det är vitmålat, med dörrar i rött, blått och grönt. På v...

Vi beställer öl, bröd och oliver på en uteservering i Signakhi. Under bordet smygäter vi korv och ägg som vi hade med oss. Två tjejer går förbi och hejar glatt, de går också in på uteserveringen, och beställer minst 10 piroger plus varsin pizza. De ser cykelklädda ut, cykelbyxor, vindjackor och solbrända. På vindjackorna sitter ett polskt emblem. Sara säger att dom säkert är proffs, kanske på cykelläger. Det dröjer inte länge förrän de kommer fram till vårt bord. -Ursäkta men jag måste bara få hälsa, vi såg era cyklar, vi är också ute på cykeltur, och det är första gången vi ser två andra tjejer som är ute såhär tillsammans!  Det är deras 18e dag, och de visar på kartan hur de varit uppe i varenda bergskedja i karpaterna, de är då inte rädda för steniga grusiga sandiga serpentinbackar! (Vi tänker att vi hade rätt, dom är proffs.) Efter Signakhi ska de vidare till ett område som heter David Gareja Rock Monastery. De beskriver det som en by helt byggd i sten. Vi skakar på huvu...

Svetten rinner ner i ögonen bakom solglasögonen. -Åh, kolla dom äter glass! Kan vi inte stanna och köpa glass?  -Absolut! Och något kallt att dricka! Vi sätter oss i skuggan utanför affären och njuuuter.  (Fråga mig inte vad affär heter på georgiska för jag har ingen aning. Det jag vet är att varenda en har ölflaggor och de som serverar mat har även gula plaststolar och ölparasoller. ) Bilarna tutar när de kör förbi, och vi vinkar. Vi är mitt i en liten by som inte finns med på kartan längs med en stor "main road" på väg mot Gurjaani. Längs vägkanten säljs det numera inte yllesockar och valnötskorvar, utan tomater och vattenmeloner.  En man kommer fram till oss från grannhuset och ger oss två klasar vindruvor. -Åh tack! Bor du här? frågar jag och pekar mot huset. Mannen svarar något på georgiska och går tillbaka hemåt. Vi äter klart våra glassar, och smaskar på våra vindruvor. Då kommer han tillbaka, den här gången med en hel kasse vindruvor och granatäpplen. ...

Grusvagen slingrar sig brant uppfor langs bergskanten. -Vi ar nog snart uppe! -Den dar byn kan inte vara langt borta! Men varje kurva leder till en ny uppforsbacke. Svetten rinner. En skåpbil jobbar sig upp bredvid oss och Sara sticker instinktivt ut tummen. Den stannar mitt i backen! Tva man kliver ut. -Vart ska ni? Vi forsoker visa pa kartan. -Bara uppfor backen, inte langt alls! -Till Kazbegi? -Nejnejnej, bara till.. vanta.. Pudznari.. Dzervalidzeyebi.. Bodavi.. Khopsa? Mannen rycker pa axlarna och oppnar bakdorrarna. Han lyfter in cyklarna. Men vad ar det som braker? Jaha, en kartong pa golvet dar i bak i lastutrymmet. Med en get i. Ja men det ar val helt normalt. Vi ler och tackar och slar oss ner bredvid getkartongen och cyklarna. Mannen oppnar sidodorren sa vi ska fa in lite luft medans han kor. Sen aker vi langsamt uppfor backen, uj vad den lille bussen far kampa. Och en backe till och en backe till. och en till.. efter kanske en mil av uppforsbackar, vagdamm, och en a...

Forst uppat. Uppat, uppat, uppat over passet. Vagarbeten overallt, halvfardiga tunnlar, branta stup. Vagarbetarna stog mest och pratade, rokte, eller forsokte laga sina maskiner. De hejade vanligt och log. Trafiken var snall mot oss i vara reflexvastar. Vi hade fortfarande inte fatt tag pa pengar, och borjade mentalt forbereda oss pa att leva pa havregrynsgrot nagra dagar, da allt annat var slut. Sara hostade fortfarande. Nar vi efter ett antal timmar faktiskt nadde toppen var jag helt snurrig av utmattning, men samtidigt sa lycklig over att vara ute pa vagen igen, lycklig over att det var jobbigt, att jag fick kampa, att solen stekte och att motvinden fyllde mina lungor. Det var nu det borjade, aventyret. Vi cyklade ner mot vattnet i Ananuri efter nagra mils nedforsbacke. Kunde vi campa dar? Georgiska killar stog i badbyxor och tittade forbryllat pa oss. Jaha, en badplats. Men kunde vi campa dar? Vi fragade en man som pekade mot en bro till andra sidan floden. -Better place! Pa an...

Backen ar brantare an jag trodde, losa stenar och grus ovanpa nagot som kanske varit en kullerstensvag. Jag ser kyrktornet skymta ibland, hogt ovanfor. Jag slapar cykeln med mig til slutet av byn, dar lamnar jag den fastlast i ett staket. Framfor mig gar en annu brantare stig upp genom skogen. Jag tanker, att det var nog bra att Sara stannade vid taltet, hennes lunginflammation hade inte gillat den har backen. Jag flasar mig uppat, och gar forbi vandrare och turister av varierande slag. Nar stigen korsar serpentinvagen for femte gangen satter jag mig och vilar. En man kommer gaendes uppat, jag kanner igen honom. Han gick tidigare med ett par, de hade alla vindjackor och delbara friluftsbyxor. -Where is your bike? -I left it. Its too steep. Where are your friends? -I left them.. They take the long road. -Where are you from? -Poland. And you? Chech? -No, from Sweden. -Ah. A man told me only chech and polish take bike here. He was wrong! Mannen ler och vi smapratar lite till inn...

Vi kom fram till Tbilisi kl 3.30. Det var proppfullt med folk pa flygplatsen, allt var oppet. Lagom restrotta bosatte vi oss pa en konstgrasmatta under en rulltrappa dar nagra georgiska man lag och sov. Jag bredde ut liggunderlaget och lade min palestinasjal over ansiktet som skydd mot lysrorsljuset. Kvinnan i hogtalaren var svarare att fortranga, men snart somnade vi anda i sorlet. Jag vaknade till lite senare av att jag fros. Jag strackte ut benen och.. vad var det? En av de sovande gubbarna snyltade pa mitt liggunderlag! Hans huvud lag precis under mina fotter. Jag puttade forsiktigt pa honom, han tittade upp och flyttade sig en dm sa jag fick plats med fotterna. Men han lag fortfarande pa mitt liggunderlag. Jaja, tankte jag. Det ar ju stickigt att ligga direkt pa konstgraset, man far val dela med sig. Jag krop ihop med min jacka over mig och somnade om. Det tog lang tid att logistikisera sig pa morgonen. Sara behovde boka cykeltransport till hemresan (2h) Jag behovde vaxla pengar...