Skidtur till Dörrsjön (Stugvärd i Anarisfjällen del 4)

På kvällen slår regnet mot fönstret. Här faller regn och snö inte vertikalt, utan horisontellt. Alltid från väst. För första gången på tre veckor så ställer jag väckarklockan.

På morgonen när jag stängt av klockan ligger jag tyst och lyssnar. Det är stilla, ingen vind. Jag kikar ut, solen har precis gått upp. Jag tänder i kaminen och kokar gröt och thermosvatten, förväntansfull. Klockan 07:40 står jag redo på skidorna. Renarna som hängt utanför stugan några dagar tittar upp på mig och Miko, liksom frågande.

Jag tar ut kompassriktningen, syd-väst. Det är skare efter gårdagens regn, och fortfarande några minusgrader efter natten. Renar, ripor och rävar lämnar doftspår i luften, Miko sniffar lyckligt och sätter fart med mig efter.

Det finns ingen led här, men det är lätt att hitta. Västerut är de höga fjällen, österut är björkskogen. Så länge jag håller mig uppe på kalfjället och har solen i ögonen men inte åker upp i bergen så är jag på rätt väg. Vi skidar förbi Hällådalen, vidare mot Tjearmehketjoelendurrie, dalgången som leder upp till Dörrsjön.

Halvvägs upp i dalen stannar vi och dricker vatten. Jag tar av mig jackan, det är varmt nu. Runt oss åt alla håll böljar de vita bergen med stråk av svart sten där vinden farit fram. Vi lämnar inga spår efter oss på den hårda skaren. Två ripor lyfter skrattande framför oss, vita framför allt det vita.

Fjällen när de är som vackrast.

Uppe vid Dörrsjön är det vackrare än jag trodde. Sjön ligger högt, omgiven av fjälltoppar. Jag försöker filma när jag svävar fram över snön efter Miko, men det slutar med en vurpa när Miko mitt i ett galoppsprång sätter sig för att skita. Jag försöker bromsa, åker över henne med ett ben på var sida och ropar åt henne att det går inte, man kan inte bara sätta sig och skita sådär. Sen spänns draglinan bakåt mellan mina ben, och vi drar omkull varandra mitt ute på sjön. Jag skrattar och vinkar till två fiskare som sitter vid varsitt hål i isen och väntar.

Snart framme Dörrsjöns vindskydd.

I rastskyddet får jag sällskap av de två söta fiskargubbarna. De är från Ljusdal, och har precis fått en öring på 1,5 kg. De kokar korv och bjuder Miko som låter sig charmas.

Fiskarna hade en gång suttit inblåsta i samma vindskydd och väntat ut en storm. Där fanns som tur var både nödmat och nödved.

Sen vänder vi hemåt igen genom nästa dalgång, söder om Gaagka. Nu har solen mjukat upp skaren, det går långsamt när vi kryssar över snöfläckarna mellan sten och kråkbärsris. Det är svettigt även utan jackan. Jag blandar ut det sista thermosvattnet med snö som vi delar systerligt på.

Sista kilometrarna ser vi stugan nere vid trädgränsen. Jag fylls återigen av den bubblande känslan, att jag får bo här, mitt i fjällen. Det finns ingenstans på jorden jag hellre skulle vilja vara.

Fräknar på ingång!

Vi kommer tillbaka till stugan vid halv fyra-tiden, efter en tur på nästan 3 mil. Nöjda med oss själva däckar vi i sängen, redo för morgondagens snöoväder, bokläsande och brödbakande.

Läs mer om min tid som stugvärd i Anaris:

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken