De där första milen. (Långfärdscykling Österrike-Slovakien-Polen del 2)

Första cykeldagen. Det är nästan högtidligt på något sätt. Jag cyklar mot Bratislava. Ganska snart korsas vägen av en cykelled, som jag tar in på. Det är dimma ute, och jag följer en liten grusväg mellan stora majsfält. Jag är helt ensam.
Kanske är det svårt för människor som inte provat långfärdscykling att förstå känslan den där första dagen i sadeln. Att gå från att vara människa, till att vara cyklist. Som cyklist har jag oftast extremt dålig koll på omvärlden. Jag litar på magkänslan, och får ganska ofta vända när jag frågar om vägen och har cyklat åt helt fel håll. Jag kan inte språket, kan inte vanligt socialt hyfs, luktar oftast illa och är både svettig och skitig. Skulle det vara något att eftersträva? Kanske du tänker. Jo, faktiskt. Det får mig att känna mig… mänsklig.
Efter några timmar kom jag in på kartan jag hade med mig. Jag fick genast vända. Cykelleden jag följde hette Donau-nånting See. Jag tänkte att See det kanske betyder hav, och då borde ju leden gå förbi Bratislava på väg mot havet. Leden hette dock samma sak om en cyklade åt andra hållet. Då stämde dessutom kompassen bättre.
Jag sket i cykelleden och orienterade istället efter de byar som fanns med på kartan. Jag rullade lätt framåt och kom in i Bratislava strax efter lunchtid.
Jag har minst sagt storstadsfobi när det kommer till cykling. Att komma in i en stad är sällan några problem, den här gången följde jag en cykelväg längs med Donau genom vackra grönområden ända in till centrum. Ut är det betydligt värre. Jag körde med en kombination av kompassriktning nordost och att stanna och fråga folk om vägen. Långsamt kryssade jag mig fram, upp och ner för otaliga trottoarkanter. Vi är bortskämda i Sverige, i varje korsning finns en vägskylt som berättar vilket nummer vägen vi åker på har, vart den leder och vart korsande vägar leder. Det kan låta självklart, men jag såg inte en enda vägskylt på väg ut från Bratislava som kunde hjälpa mig. De skyltar som finns visar pilar, t.ex. en framåt och en åt höger. Där kan en alltså välja mellan att åka framåt eller åt höger. Men vart?
Flera gånger under dagen kommer jag på mig själv med att sakna Georgien. Jag saknar gubbarna på ljugarbänkarna, de glada människorna, det förfallna och färgglada. Än så länge skiljer sig inte Österrike och Slovakien sig nämnvärt från Västeuropa. Visst, en del fasader är slitna och hundarna får springa lösa utan koppel, men det där exotiska uteblir. En del människor ignorerar mig när jag försöker fråga om vägen. Är de rädda för att prata engelska? Eller är det farligt att prata med främlingar? Förstår de inte att jag pratar med dem, utan tror att jag pratar i handsfree trots att jag står en halvmeter ifrån dem och upprepar Hello, Excuse me? Kanske är det så även i Sverige, kanske håller sig folk helst inne i sin egen lilla bubbla.
Det gäller dock inte alla. På tågstationen i Sväty Jur får jag låna mobiltelefonen av en förbipasserande man för att ringa min warmshowers-värd. Warmshowers är en världsomspännande internet-community för cyklister där man delar med sig av sitt hem.
Ett land där en lånar ut sin mobiltelefon till främlingar är ett land att tycka om.

Michal och Paulina har precis kommit hem från en långfärdscykling i Italien. De bjuder på pannkakor och historier, om allt från zigenare som slaktar galopphästar för att få mat till historier om cyklister med magsjuka som får skita i majsfält. Jag får förutom pannkakor med yoghurt och banan även en dusch och en säng. Livet är bra.
På natten begår jag ett misstag. Jag tror att min kamera kan laddas med usb-kabeln och kopplar den till datorn över natten. När jag vaknar på morgonen är kamerans batteri slut. Och jag har ingen mer laddare med mig. Jahapp. Bra att det finns kamera på mobilen då.

Cykelväg! Tyvärr tar cykelvägarna extremt långa omvägar och leder sällan dit jag vill cykla.

Krucifix och idolbilder förgyller landskapet på de mest oväntade ställen.

Morgondimma i Österrike

Bratislava

Jag, Paulina och Michal

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken