Expedition Lycka

Utan solen vill jag inte leva. Jag har varit ovanligt deppig under hösten, allt har känts som ett stort tungt mörker. Jobbet har tagit enormt mycket energi, bara att ta sig ur sängen har känts helt omöjligt. Varje morgon. Även efter en halvtimmes snooze. Jag har googlat utmattningssyndrom, funderat på att byta jobb (eller helst inte jobba alls) och jag har känt mig allmänt less på allting. Det började efter att jag kom hem från cykelresan i Oktober som en semesterbakfylla, men gick sen aldrig riktigt över. Jag är en ganska enkel person. Jag behöver sömn, mat och kärlek precis som de flesta andra. Men jag behöver även sol och snö, kanske i större mängder än de flesta andra. Jag behöver fjäll, vidder, luft och frihet. Framtiden ser ljus ut. 25 dagar som stugvärd i Anaris borde ge mig en Fjälldos Overload. Alternativt en fruktansvärd semesterbaksmälla. Oavsett vilket så längtar jag, och gav mig själv en försmak nu under helgen i Fulufjällets Nationalpark tillsammans med min älskade fo...

I Krakow letar jag upp Massolit English Bookshop & Café och blir sittandes i en fåtölj med en cappuchino och boken In Siberia. Här finns över 25000 titlar, nya och begagnade i en salig blandning med handskrivna rubriker på hyllkanterna. Jag kan stanna hela dagen, begrava mig själv i böcker, dränka mig själv i te och låta timmarna sakta flyta framåt till de lågmälda tonerna från Cat Stevens och Edith Piaf.  På Oslos flygplats blir jag hämtad av Povilas som är min favoritmänniska i hela världen. Den första snön faller utanför och vi handlar tre kassar godis och skräpmat för att kunna slappa hemma i sängen med hundarna ända tills på måndag.   Hejdå cykeln. Hejdå sommaren. Hejdå friheten. Magda i Golkovice och hennes familj erbjöd middag, trevliga samtal, dusch, säng och frukost. Lyx! En guldgruva i Krakow Sista warmshowersvärdarna i Krakow innan hemresan. Tusen tack för cykelkartongen och skjutsen till flygplatsen! Hemresan inspirerar till att kö...

Hur vaknade du på din 30-årsdag? Till tårta, sång och presenter? Själv vaknade jag ensam i mitt tält i nationalparken Tatrzanski Park Narodowy. Jag hörde bruset från forsen utanför och kände solen värma genom tältduken.  Jag gick barfota ut och hämtade vatten till mitt te, och skrattade åt hur jag under natten när jag skulle ut och kissa först yrvaket trodde att det hade snöat tills jag förstod att det var det starka månskenet som målade landskapet vitt. Det är olagligt att tälta här, men jag tyckte det var passande att börja mitt liv som 30-åring med lite civil olydnad. Jag öppnar upp tältet och kokar mitt morgonte. Mot horisonten syns Tatrabergens siluetter och träden runt mig börjar långsamt anta höstskruden i gult och rött.   Det finns en fin regel för att välja cykelvägar. Gör så här. Ta fram en karta i en skala där en cm är ca 5 km. Välj den minsta vägstorleken på kartan och håll dig till den. Ta gärna omvägar förbi nationalparker, bergspass och andra sevärdheter, undv...

Macin från Polen undrar om jag inte kan visa lite resebilder. Javisst, säger jag. Åh, jag vill se bilderna från Sverige, jag har velat resa dit så länge! Vi tittar på bilderna från i somras, från Kaitumjaure och Kebnekaise. Han har rätt, Sverige är otroligt vackert. Och inte nog med det, i Sverige får man tälta i Nationalparkerna. Man får gå utanför de markerade lederna. Och framförallt, så finns det alltid en vacker plats där man kan få vara alldeles alldeles ensam. Tänk att få bo i Sverige! Jag läste att vi är extrema, svenskarna. Inget annat folk har så stark tro på frihet och demokrati. http://www.dn.se/debatt/sverige-har-varldens-mest-avvikande-folk/ Jag cyklar tillbaka mot den slovakiska gränsen, mot Morskie Oko. Redan i serpentinnedförsbackarna står bilar parkerade längs vägen. Parkeringen vid Lysa Polana är proppfull. Vägen in mot Morskie Oko är en enda lång fickparkeringsrad av bilar. Det är lördag. Jag visste att det kunde vara mycket folk, men det här hade jag inte vänt...

Jag lämnade Murowaniec till fots klockan 7.30 med siktet uppåt. Jag var helt ensam på leden, vilket inte är så vanligt här i Polen där bergsbestigning är något man gärna gör med jeans och gympaskor. Jag visste att jag först hade minst tre timmars uppförsbacke till Krzyzne, och att det där väntade en makalös utsikt. När man hör någon berätta om en otroligt vacker utsikt, så kan man ändå aldrig förstå fullt ut. Nu när jag tittar på bilderna från Krzyzne så känns de så oerhört futtiga. Vi kan väl bara säga såhär, TACK Joanna för tipset, och alla ni som inte varit där, ÅK DIT! Från Krzyzne finns två leder. Den ena, Örnens väg, är en kamvandring. Den kändes livsfarlig i blåsten. Den andra leden gick ner i dalen på andra sidan, de fem sjöarnas dal. Jag valde den, och när jag kom ner en bit slutade det blåsa. Solen sken och det kändes som om jag flög fram, som om jag föddes till den här världen enbart för att vandra i bergen. Varför bär jag alltid runt på så mycket packning? Jag måste va...

Det känns som om jag har spindelväv i halsen. Spindelväv med surrande knott i. Jag försöker hosta bort den, försöker spola bort den med stora mängder ingefärste, men ingenting hjälper. Varför blir jag alltid sjuk när jag har semester? Jag har vilodag och sitter framför fönstret och skriver på min bok. Att skriva en roman är lite som att försöka styra ett stort oöverskådligt äventyr. Karaktärerna får liv, och börjar ta egna beslut som inte alls passar in på den väg jag planerat att de ska vandra. Jag skulle tro att det finns två typer av författare. De som rättar in sina karaktärer i ledet, för storyns bästa, och de som blir nyfikna och följer med karaktären i den nya riktningen för att se vad som kommer hända. Jag tillhör den senare typen. Det gör att jag för all framtid kommer bära på en sorg, över en förlorad person som aldrig existerat. En karaktär som dog. Att gå igenom de kvarvarande karaktärernas sorgearbete är lite som att själv sörja. Boken fortsätter, men en person fattas. ...

Det mörknar lite för snabbt och med pannlampan letar jag mig in på en lerig stig in i buskarna. En hund i en hundgård intill skrämmer mig när han börjar stormskälla, och jag fortsätter ner en bit till. Sen slår jag upp tältet, kryper in och somnar direkt. Bergsbyarna består till större delen av flådiga hotell, span, restauranger och pensionat. Jag cyklar förbi ett gigantiskt sanatorium. Bergsfasaden känns nästan overklig med de höga spetsiga topparna. Jag kör över gränsen till Polen, och fascineras återigen av de obefintliga gränskontrollerna. EU har verkligen öppna gränser, vem som helst kan resa hur som helst utan att behöva visa pass. När jag kommer fram till avfartsvägen till Murowaniec Mountain Hostel är klockan 14. Därifrån ska det gå en vacker cykelväg upp den sista milen. Jag har bokat en säng i ett 10-bäddsrum några dagar framöver för att vandra i bergen. Jag pratar med två polska tjejer som har gått från Murowaniec ner till vägen. De skakar på huvudet och pekar menande m...

Evit och Jan är såna där riktiga hardcore-cyklister. I fjol gifte de sig, och åkte sedan på en ett år och 9000 km lång smekmånad på cykel, från Cuba till Patagonien. Och Ja, det var precis så fantastiskt som det låter. Läs gärna på deras blogg: http://www.cos.sk/en. Där finns också en fantastisk 3 minuter lång film som sammanfattar ett års resa.  Jag och cykeln tar tåget till Helpa och cyklar därifrån vidare till Pohorela där jag möter upp Evit, Jan och min packning samt deras två vänner Michal och Ratna. (Jag och cykeln fick inte plats i bilen) Hemma hos Ratnas familj blir vi bjudna på en middag utan dess like. Soppa följt av en speciell potatisrätt följt av pannkakor följt av den gudomligaste kaka jag någonsin smakat, en slags sockerkaka med äpple, smörkräm och choklad och te med hallonsirap. Planen var egentligen att besöka en grotta men efter maten orkade ingen röra sig längre än till närmsta soffa. På kvällen cyklar jag vidare till Sumiac där vi går på en folkdansfestival...