Expedition Lycka

Pappa förundras över ensamvandrarna. Själv identifierar jag mig med dem. Ensamvandringen intensifierar fjällen, för omgivningen närmre huden. Jag uppskattar den verkligen, som en kontrast till den sociala vandringen. Att vandra tillsammans är att upptäcka tillsammans. Pappa visar på blommor och jag försöker memorera. Fjällglim, Pyrola, Fjällviol, Slåtterblomma, Tätört, Fjällgentsiana. De är envisa, blommorna som väljer att leva i den extrema fjällvärlden. Envisa och stolta, jag försöker minnas deras namn som av respekt för deras kamp. Så hur är det då, allt vandra tillsammans med sin 70-åriga pappa och sin 26-åriga lillebror? Jo, det är vackert och lite sentimentalt. Många minnen kommer fram från pappas ungdom, från tidigare vandringar, tidigare kärlekar, tidigare vänner. Vi rundar Härjångsfjällen och vandrar i Härjångdalen upp mot Gåsenstugan. Vi lämnar leder och stigar och genar över fjället. Pappa riktar kikaren mot himlen och pekar ut ljungpipare och stenfalkar. Allt som be...

Jag vandrar från Rogenstugan ut till Käringsjövallen där jag möter upp pappa och brorsan som kommer med bil från Uppsala. Det är dags att fira pappas 70-årsdag, några månader i förskott. I present av mig och brorsan har han fått en veckas fjällvandring i valfritt fjäll tillsammans med oss. En vecka att minnas det som varit, men också en vecka vi kommer minnas. Han valde en rundtur från Ljungdalen. När vi lassar ur bilen och försöker organisera all packning anfaller myggen direkt. Brorsan är väl förberedd med mygghatt och myggnätsanorak, det är hans första fjällvandring. Själv verkar jag ha blivit immun mot mygg, mina myggbett kliar inte längre. Pappa är lite orolig över vad hans kropp ska orka, det är inte självklart att som 70-åring bära tung packning mil efter mil. Vi går i skymningen upp genom fjällbjörkskogen med sikte på kalfjället. Det mörknar och kilometerna känns onödigt långa. Vi slår upp tälten vid bron över Ljungan. Dagen efter kommer vi äntligen upp på kalfjället. Solen...

Från oasen vid Stor-Svuku i Norge vandrar vi ner från kalfjället, och följer leden via Reva vid norra änden av Grövelsjön till Rogenstugan på svenska sidan. Vi är inte längre ensamma i världen, utan möter andra vandrare och fiskare här och var. Vandrarna kommer oftast från Tyskland och Österrike. Jag frågar två mötande vandrare hur leden ser ut mot svenska sidan. De gör en liten grimas. "Rocks, many rocks. But beautiful surroundings." De har rätt, leden är bitvis väldigt stenig, och det bidrar till vildmarkskänslan. Nere i urskogen står de gamla grå tallarna och sträcker sina spretiga armar mot klarblå himmel. De bär manar av varglav, och påminner om en gammal värld före skogsindustrin. Jag badar fötterna i en tjärn, och granskar mina ben. Trots lager på lager med myggmedel och solkräm börjar de få färg. Ett större antal ärr träder fram som vita fläckar tillsammans med blåmärken och nytillkomna blodröda riv- och skrapsår. Jag tycker det är vackert, lite på samma sätt som ...

Norr om Grötådalen drar vi oss upp på kalfjället till tältplatsen som Arvid rekommenderade. På östra sidan av fjället Stor-Svuku, mitt på den torra steniga platån, springer en källa upp ur marken. Från källan rinner en fjällbäck ut i en liten tjärn, som rinner vidare ut i ytterligare en bäck, som försvinner ner under marken. Runt det klarblå vattnet spirar grönskan i form av kråkbär, blåbär, enbuskar och små knotiga fjällbjörkar. Utsikten är milsvid, och där finns ett lugn, som en nynnande röst ur jorden, en smekning över själen. Där finns inga andra tält, vi väljer med omsorg en tältplats vid fjällsjöns utlopp där vi kan njuta av solnedgången. Dagen efter gör vi en dagstur upp på toppen av Stor-Svuku. Vi går upp på baksidan av fjället, där finns inga stigar, vi balanserar fram på stenar omringade av grönt kråkbärsris. Uppe på toppen blåser en hård kall vind. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av toppen, men den steniga platån och den milsvida utsikten gör mig melankoliskt besvi...

Norr om Grövelsjön väljer vi bort den markerade leden och följer istället stigen in i Grötådalen. Jag hittade aldrig min Grövelsjö-karta innan jag reste hemifrån, så istället skrev jag i all hast ut några kartsidor från internet. Lantmäteriet har släppt alla fjällkartor gratis online, applåder!!! När jag försöker passa ihop mina kartsidor märker jag att jag missat en bit i mellan kartbladen. En bit av stigen genom Grötådalen saknas på mina kartor, oklart hur långt. Där är jag nu. Jag ligger vid en bäck i solen. En sval bris håller myggen borta. Jag har inte sett en enda människa på hela dagen. Det känns som att den här dalgången, som inte finns på min karta, är osynlig för hela världen. Vi skulle kunna stanna här, jag och hundarna. Bygga en kåta, fiska och snara ripor. Här finns en renhet från det mänskliga, en orördhet som förtrollar. Varför väljer människan att bygga städer i asfalt och betong? Städer så hårda mot huden, så stränga mot fotsulorna. Varför bygger vi inte städer av ...

Jag har bestämt hemma att vi bara behöver en bil, inte två. Det ger en del konsekvenser, som att man måste åka kollektivt på semestern. Bor man i Arvika så är det inte alltid så lätt. Med SJ måste jag åka via Stockholm om jag ska till Grövelsjön, alltså en omväg på ca 60 mil som skulle kosta 800 kr och ta 12 timmar. Med lokalbussar däremot kunde jag åka Torsby-Malung, Malung-Mora och Mora-Grövelsjön. Inkl bensin för att bli skjutsad till Torsby kostade det 350 kr och tog 30 timmar om man räknar in väntetiderna. Men bara om man åkte fredag-lördag. Resten av veckan gick inga passande bussar. Heja kollektivtrafiken! I Malung tältade jag vid älven, bakom några buskar vid cykelbanan. Det finns något djupt tillfredsställande med att sitta gömd bakom en buske medan människor går förbi några meter bort utan att se en. Hundarna var med på leken, tysta spanade de ut mot civilisationen, mot vardagslivet som pågick därute. I Grövelsjön mötte vi upp Klara och Falco. Vi ses alldeles för sällan, ...

Jag lämnade Anaris tidigt på morgonen i kraftig vind. Nere i björkskogen lugnade sig vinden och vi njöt av att vara på väg. Det var varmt, och slush-snö så jag behövde knappt bromsa i nedförsbackarna. Bitvis hade snön smält bort, våren var på ingång även i fjällen. Ovanför Anasjön var det svårt att åka skidor. Efter 20 km hade vi bara 4 km nedförsbackar kvar ner till Höglekardalen. Två fiskare på skoter stannade till och erbjöd sig att ta med min ryggsäck på skotern sista biten mot att jag kom in i deras stuga på en kopp kaffe när jag kom ner. Självklart tackade jag JA, och axlar och rygg njöt av att vara 20 kg lättare. Packåsnan själv I deras stuga träffade jag även Kjells fru Hildur. Hon växte upp i en kåta i Hosjöbottnarnas sameby som ligger halvvägs upp till Anaris. Hon berättade historier från sin ungdom. När hon skulle till Sällsjön och handla tjockmjölk så tog hon sig dit på skidor med ryggsäck på ryggen. Fram och tillbaka var det en skidtur på 4 mil, ofta skidade...