Expedition Lycka

OBS!!! VARNING!!! Det här inlägget innehåller enbart larviga gravidtankar och är du inte gravid själv är det troligen totalt ointressant för dig!  Hänger på tradera och lägger 5-kronorsbud på söta retro-bodys med mumintroll, igelkottar, ugglor och lejon. Har julafton varje dag när jag kommer hem från jobbet och öppnar paket med bebiskläder från tradera. Vänjer mig vid att somna före klockan 21 på kvällarna för att sedan gå upp minst två gånger varje natt och dricka vatten/ kissa/ släppa ut lillhunden så hon får skälla på rådjuren.  Mår lite dåligt av att jag köpt alldeles för mycket bebiskläder som inte kommer hinna användas men är i smyg överlycklig och öppnar skattkistan med kläderna minst en gång om dagen för att vika upp och vika ihop alla minipyttekläder igen. Försöker förstå mig på systemet med föräldrapenning och undrar hur faan jag ska kunna veta redan nu om min 6-månaders bebis kommer klara sig utan sin mamma på dagarna?  Vankar fram som en pingvin ...

Jag hade en plan för 2016, en sådan där härlig grandios plan som var lagom utmanande och spännande. Först skulle jag åka upp på vintern och vara stugvärd i någon fjällstuga i norra delen av fjällen, så otillgängligt som möjligt. Sen skulle jag åka till Kina under hösten och cykla uppe i bergen på den tibetanska högplatån. Planen var färdig, och jag längtade till mitt 2016. Sen började jag bli kissnödig på nätterna. Mina bröst började bli ömma. Mensen kom inte. Jag började känna mig åksjuk. Ja, ni förstår ju säkert grejen. Jag erkänner att en av mina första tankar var ”-Inte nu när jag har så mycket roligt jag vill göra!”. Samtidigt kom den där känslan, som är så svår att uttrycka i ord. En övernaturlig, utomjordisk känsla av att det bor en annan person inne i min kropp, en person som jag redan nu älskar mer än någon annan på jorden. Självklart är den personen viktigare än mina planerade semesterveckor, ja viktigare än allting. En ny människa kommer flytta in i vår familj, en b...

Pappa förundras över ensamvandrarna. Själv identifierar jag mig med dem. Ensamvandringen intensifierar fjällen, för omgivningen närmre huden. Jag uppskattar den verkligen, som en kontrast till den sociala vandringen. Att vandra tillsammans är att upptäcka tillsammans. Pappa visar på blommor och jag försöker memorera. Fjällglim, Pyrola, Fjällviol, Slåtterblomma, Tätört, Fjällgentsiana. De är envisa, blommorna som väljer att leva i den extrema fjällvärlden. Envisa och stolta, jag försöker minnas deras namn som av respekt för deras kamp. Så hur är det då, allt vandra tillsammans med sin 70-åriga pappa och sin 26-åriga lillebror? Jo, det är vackert och lite sentimentalt. Många minnen kommer fram från pappas ungdom, från tidigare vandringar, tidigare kärlekar, tidigare vänner. Vi rundar Härjångsfjällen och vandrar i Härjångdalen upp mot Gåsenstugan. Vi lämnar leder och stigar och genar över fjället. Pappa riktar kikaren mot himlen och pekar ut ljungpipare och stenfalkar. Allt som be...

Jag vandrar från Rogenstugan ut till Käringsjövallen där jag möter upp pappa och brorsan som kommer med bil från Uppsala. Det är dags att fira pappas 70-årsdag, några månader i förskott. I present av mig och brorsan har han fått en veckas fjällvandring i valfritt fjäll tillsammans med oss. En vecka att minnas det som varit, men också en vecka vi kommer minnas. Han valde en rundtur från Ljungdalen. När vi lassar ur bilen och försöker organisera all packning anfaller myggen direkt. Brorsan är väl förberedd med mygghatt och myggnätsanorak, det är hans första fjällvandring. Själv verkar jag ha blivit immun mot mygg, mina myggbett kliar inte längre. Pappa är lite orolig över vad hans kropp ska orka, det är inte självklart att som 70-åring bära tung packning mil efter mil. Vi går i skymningen upp genom fjällbjörkskogen med sikte på kalfjället. Det mörknar och kilometerna känns onödigt långa. Vi slår upp tälten vid bron över Ljungan. Dagen efter kommer vi äntligen upp på kalfjället. Solen...

Från oasen vid Stor-Svuku i Norge vandrar vi ner från kalfjället, och följer leden via Reva vid norra änden av Grövelsjön till Rogenstugan på svenska sidan. Vi är inte längre ensamma i världen, utan möter andra vandrare och fiskare här och var. Vandrarna kommer oftast från Tyskland och Österrike. Jag frågar två mötande vandrare hur leden ser ut mot svenska sidan. De gör en liten grimas. "Rocks, many rocks. But beautiful surroundings." De har rätt, leden är bitvis väldigt stenig, och det bidrar till vildmarkskänslan. Nere i urskogen står de gamla grå tallarna och sträcker sina spretiga armar mot klarblå himmel. De bär manar av varglav, och påminner om en gammal värld före skogsindustrin. Jag badar fötterna i en tjärn, och granskar mina ben. Trots lager på lager med myggmedel och solkräm börjar de få färg. Ett större antal ärr träder fram som vita fläckar tillsammans med blåmärken och nytillkomna blodröda riv- och skrapsår. Jag tycker det är vackert, lite på samma sätt som ...

Norr om Grötådalen drar vi oss upp på kalfjället till tältplatsen som Arvid rekommenderade. På östra sidan av fjället Stor-Svuku, mitt på den torra steniga platån, springer en källa upp ur marken. Från källan rinner en fjällbäck ut i en liten tjärn, som rinner vidare ut i ytterligare en bäck, som försvinner ner under marken. Runt det klarblå vattnet spirar grönskan i form av kråkbär, blåbär, enbuskar och små knotiga fjällbjörkar. Utsikten är milsvid, och där finns ett lugn, som en nynnande röst ur jorden, en smekning över själen. Där finns inga andra tält, vi väljer med omsorg en tältplats vid fjällsjöns utlopp där vi kan njuta av solnedgången. Dagen efter gör vi en dagstur upp på toppen av Stor-Svuku. Vi går upp på baksidan av fjället, där finns inga stigar, vi balanserar fram på stenar omringade av grönt kråkbärsris. Uppe på toppen blåser en hård kall vind. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av toppen, men den steniga platån och den milsvida utsikten gör mig melankoliskt besvi...