Livets pusselbitar

Ibland känns mitt liv som ett stort pussel. Jag försöker greppa det, försöker se de olika bitarnas storlekar och betydelser, försöker sortera bort pusselbitarna jag inte vill ha och leta upp de där viktiga bitarna, de där bitarna som på riktigt betyder något.

Några pusselbitar kastar jag bort direkt. De som innehåller ord som Karriär, Försäljare, Ordning & Reda, Pedant, Kontroll, Perfektionism, Uppfostran och Kostym. Allvarliga kantiga pusselbitar utan värme.

När jag fyller 90 år så vill jag sitta i solen hemma på min trapp utanför min stuga, samma stuga jag bor i nu. Jag vill sitta på en färgglad kudde, och tänka tillbaka på livets pusselbitar. Jag vill att min kropp ska kännas sliten men stark, levande och nöjd.

Då vill jag minnas den största pusselbiten kärlek, jag vill minnas människor som jag älskat och älskar. Jag vill minnas att jag tog mig tid att vara nära mina bästa, jag vill minnas både skratt och tårar, både ilska och euforisk lycka. Jag vill minnas kramar, kyssar, lekar, äkta vänskap och glittrande ögon.

Jag vill minnas mina hundkompanjoner. Jag vill minnas att jag gav dem ett levande liv där de fick springa, där de fick känna sig älskade och där de fick uppleva moder jords skönhet.

Jag vill minnas mina små äventyr och resor. Jag vill se tillbaka och skaka på huvudet åt mig själv och min naivitet. Jag vill ha känslan av mättnad, att jag sett vår värld, kanske inte hela men iallafall tillräckligt för att känna mig trygg i insikten att jag förstår vilken sorts planet jag levt det här livet på, förstår något av världens godhet och ondska, världens rättvisa och orättvisa, världens kärlek, omtanke och förbluffande skönhet. Jag vill minnas moder jords extrema temperament i form av väder och oväder. Jag vill minnas bitande vind och kyla, hetta och störtflodar, stora snöflingor som sakta dalar mot marken.

Jag vill också minnas att jag var bra på något. Kanske inte bäst, men bra, att jag uträttat något, att jag hjälpt andra människor framåt, iallafall några steg. Jag vill minnas hur oerhört rädd jag varit, och hur jag ändå fortsatt framåt, i tron om att man blir stark av att övervinna rädslor.

Jag vill sitta på min trapp, och se ut över min trädgård. Njuta av hur den varje år förändrats, hur det blommar och växer, hur växtligheten sprudlar och som en djungel kämpar för att ta tillbaka vildheten.

När jag fyller 90 år så vill jag fortsätta skapa, fortsätta forma och upptäcka, jag vill känna att keramiken är min vän, en oberäknelig vän som överraskar och överrumplar, som omfamnar och sticker sina horn i min sida ena stunden och sen får mig att häpna över sin livliga skönhet nästa stund.

På min trappa vid min sida vill jag ha min man och min darling. I det gigantiska jordgubbslandet vill jag ha mina barnbarn och på en filt på gräsmattan mina barn, kanske läsandes en bra bok, kanske skrattandes åt varandras skämt, kanske insvepta i djupa diskussioner om livets mening. Runt dem vill jag ha mina hundar, jagandes tafatt med en stor pinne, lyckliga i vetskapen om att livet, det är helt underbart.

Så vart ska jag börja bygga mitt pussel? I vilken ordning ska bitarna in?
Det enda vi egentligen vet, är att ingenting blir som vi tänkt oss, men att allting ändå blir som det ska.