Första tiden i stugan (Stugvärd i Anarisfjällen del 1)

Det jag längtade efter mest av allt var tid. Jag längtade efter att inte vara på väg någonstans. Tänk dig att du packar mat och utrustning för en månad, och sen bara parkerar dig i en stuga på fjället. Plats. Ligg. Stanna. 


Stugan heter Anaris och ligger i en avkrok av Jämtlandsfjällen. Det är den fjällstuga som får minst besök i hela Sverige. På stugplatsen finns en gäststuga med tio bäddar, en dassbod med två dass, och en stugvärdstuga med vedbod, butik och förråd. 


Som sällskap tog jag med Miko, min två-åriga Siberian Husky-tik. Vi är ganska lika jag och Miko. Vi tycker inte om att lyssna på andra, utan går helst våra egna vägar. Om vi inte mutas med godis förstås. Om vi fick välja så skulle vi helst försvinna ut i vildmarken för gott, problemet är det där med maten. Det är lättare att få mat i civilisationen, så vi återvänder alltid dit. Vi tycker båda om att gosa, att ligga riktigt nära, sådär så det känns som att man hör ihop. Vi tycker om blåbär, och choklad. Fast Miko får inte äta choklad för det är giftigt för hundar. Livet är orättvist. 


Staalavieliekojan. Vi stannade där i fjol, när vi var på väg till Anaris. Då, i slutet av Februari, blåste det 25 m/s. Miko blåste omkull och nästan jag med. Det gick knappt att andas i blåsten. Föret bestod av is och kråkbär, snön hade blåst bort. Vi blev sittandes i kåtan i två dygn, väntandes på att det skulle sluta blåsa. Det slutade aldrig, vi vände tillbaka ner till Vålådalen. 
Nu, i år, kunde man tro att det var en annan värld. Strålande sol, några minusgrader och en vindstyrka på max 5 m/s. Det tog bara två timmar att skida till Staalavielie från Anaris över passet mellan Kruptije och Kraapa. 
När jag gled fram på skaren tänkte jag på de dödsolyckor som varit i Anarisfjällen. En mor och en dotter. En same och två stockholmare. Åtta ungdomar. Den nionde ungdomen lyckades ta sig till Lunndörren, fick amputera både händer och fötter av frysskadorna. Han tog senare sitt liv. Fjällen är inte snälla, inte förlåtande, de är förrädiskt ärliga. 


Så hur känns det att vara stugvärd? Vad gör man hela dagarna? Besökarna har svårt att förstå hur tiden kan fortsätta gå när man bor ensam på fjället. Sanningen är att dagarna är alldeles för korta, går alldeles för snabbt. Jag går upp när det ljusnat, ungefär klockan sju. Eldar i kaminen, äter frukost. Om jag har gäster så pratar jag lite med dem. Sen börjar dagen. Solsken = skidtur. Blåst och snö = pyssel inomhus. Butiken ska packas upp, sorteras, prismärkas, inventeras. Ved ska klyvas, golv ska städas, täcken ska vädras och viktigast av allt, böcker ska läsas. Skoterfolket brukar komma vid lunchtid. Ibland vill de bara ta "ståkaffe" vid sin skoter, ibland vill de handla i butiken och hålla långa filosofiska samtal om allt från Autobahn i Tyskland till minnen av hur hela Anarisstugan lyfte i stormen en natt för många år sedan. Senare på eftermiddagen kan det komma gäster på skidor, det är det roligaste. Då bjuder jag på varm saft. Rätt som det är så går solen ner, och det är sovdags.


 Snön som virvlar i de uppskottade gångarna är min. Ripornas spår som börjar och slutar mitt i allt det vita. Solen som bländar ena stunden och gömmer sig i nästa. Jag äger så mycket tid att jag kan sträckläsa böcker mitt på dagen med gott samvete. En evighet av sekunder och minuter, en tystnad där det högsta ljudet är mina egna andetag. En hund som sover på rygg, utslagen efter några timmars skidtur på jakt efter en tjärn som ser ut som alla andra tjärnar. Ibland spanar jag ut genom fönstret, lite förväntansfull, som om jag trodde att jag skulle få besök här, två mil från närmsta väg. Jag får oftare besök här än hemma. Alltid, livet borde alltid vara såhär.

Vykortsmotiv utanför fönstret.
Jag läser boken Projekt Anaris av Theres K Agdler. Det är en bok om att vara stugvärd i Anarisstugan. Hon lyckas beröra det där innersta, fångar känslan jag söker. På väggen i stugan sitter plaketter med namn på alla som varit stugvärdar här. Alla som har haft just detta rum som sitt hemma. Några är återkommande, och jag tänker, att kanske kommer jag tillbaka till sommaren nästa år. Jag vill se allt som är under snön, jag vill rota fast mig så djupt i Anaris att jag aldrig någonsin kommer härifrån.


[insikt]

Mot mörkret går sommaren, gömmer sig i natten.

Hon hade gömt, glömt.
Plötsligt blir tankarna synkopiska.
Först i utmarkerna, efter en lång resa, kommer hon nära.

Länge trodde hon att fjällen var orörliga. Stilla och tysta. Men lärde sig sedan att iaktta deras rörelse, höra deras ljud. Ständigt.

Och plötsligt vet hon att berget måste vara en hon. Inte djur, inte människa, men ändå en hon. Minnena och historierna som foster inuti buken. Och när värkarna börjar, rör sig marken, ramlar stenarna, föds berättelser. Ur berget. Urberget.

/utdrag ur Projekt Anaris av Theres K Agdler.

Läs mer om min tid som stugvärd i Anaris:
Att ta farväl
Hejdå Fjäll och vinter, Hej vår och hundvalp!


Kommentarer

  1. Bra att du bestämt dig för att hinna ikapp dig själv i fjällens tystnad.

    SvaraRadera
  2. Hittade din fina blogg av en slump. Kul att vi fick bli dina första gäster i stugan den 27 mars. Tack för vänligt mottagande, hoppas du och Miko får en härlig tid i Anaris!

    SvaraRadera
  3. Hej Jonas! Kul att du hittade bloggen! Som det känns nu så är fyra veckor alldeles för kort tid att vara här. Hoppas ni fick en superfin tur!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken