På visit i Risåträsk, den genuina spökbyn (Norrlandsroadtrip del 4)

- augusti 17, 2014

Vi gick för fort. Jag hade räknat med att vi skulle vandra ca en mil om dagen, men ibland gick vi nästan det dubbla. I tältet i Gällivare försöker jag räkna ut vilken dag det är. Tisdag, kommer jag fram till. Det betyder att jag har fem dagar på mig att resa hem. För första gången på länge känns det som att jag äger tiden. Jag har så mycket tid att jag knappt vet vad jag ska göra med den.

Jag kör ner till Skellefteå med en sovande Miko i baksätet. I Skellefteå möter vi upp med Annika, som jag lärde känna på stugvärdskursen i vintras. Hon är en varm person, en genuint god människa att tycka om. Vi planerar att bli stugvärdar tillsammans nästa sommar.

Efter en vacker dag i Skellefteå kör jag ut i skogen, mot Bastuträsk. Där hälsar jag på en annan bekant, Mikael. Han bor i en liten stuga vid en sjö vid vägs ände. Han jobbar under sommaren på en 1800-talsgård, med allt från komjölkning till kolmilor. Han har köpt en gård i en förfallen ödeby långt ut i ingenstans, en vacker plats som påminner om något som inte längre finns. Vi åker dit, och jag njuter av att få elda i vedspis och utforska husruiner.

Efter Bastuträsk styr jag kosan mot Ångermanland. Jag och Miko vandrar ut till Rotsidans naturreservat, en av mina favoritplatser på jorden. Vi hälsar också på Elinor i Sundsvall och min moster Birgitta i Härnösand.

Sen är det plötsligt lördag. Jag kommer aldrig förstå mig på tidens hastighet. Jag kör längs E4an ner till Knivsta för att lämna tillbaka bilen. Mamma och Loka har haft det bra, och jag packar iordning mig för tågresan hemåt. Tåget är överfullt och minuterna går långsamt. Jag tycker aldrig om hemresor, de går så fruktansvärt långsamt.

Hemma är alltid hemma. Huset står kvar, trädgården liknar en djungel och gurkorna är monsterstora. Jag kramar Povilas och känner alla energier falla på plats, känner balansen återvända. Hundarna däckar i kökssoffan, Povilas lagar mat och jag njuter av mina sista timmar semester.