Expedition Lycka

Vi gick för fort. Jag hade räknat med att vi skulle vandra ca en mil om dagen, men ibland gick vi nästan det dubbla. I tältet i Gällivare försöker jag räkna ut vilken dag det är. Tisdag, kommer jag fram till. Det betyder att jag har fem dagar på mig att resa hem. För första gången på länge känns det som att jag äger tiden. Jag har så mycket tid att jag knappt vet vad jag ska göra med den. Jag kör ner till Skellefteå med en sovande Miko i baksätet. I Skellefteå möter vi upp med Annika, som jag lärde känna på stugvärdskursen i vintras. Hon är en varm person, en genuint god människa att tycka om. Vi planerar att bli stugvärdar tillsammans nästa sommar. Efter en vacker dag i Skellefteå kör jag ut i skogen, mot Bastuträsk. Där hälsar jag på en annan bekant, Mikael. Han bor i en liten stuga vid en sjö vid vägs ände. Han jobbar under sommaren på en 1800-talsgård, med allt från komjölkning till kolmilor. Han har köpt en gård i en förfallen ödeby långt ut i ingenstans, en vacker plats ...

Jag vaknar till och känner mig klarvaken. Är det dags? Kollar klockan, 01:52. Okej, kanske liiiite tidigt för att gå upp. Jag somnar om och vaknar av väckarklockan klockan 04:00. Försiktigt smyger jag ut ur rummet för att inte väcka de andra gästerna som snarkar gott. Jag packar iordning och äter en portion gröt. Gröt smakar aldrig så bra hemma. Färdiga portionspåsar med kanel och torkad frukt, mums! Klockan 05:10 är jag iväg med ryggsäcken full av tomma pet-flaskor som jag snott ur soporna och diskat ur. Solen har precis gått upp och målar bergssidorna varmt gröna. Några tältare tittar yrvaket fram ur sina färgglada små hus, på stigen är det bara jag och Miko. Efter några kilometer börjar stigen bli brantare, vi följer Kittelälven upp genom Kitteldalen. Jag går om en svensk kille som flåsar tungt, och två fransmän med ett gosedjursfår som kikar fram ur ena ryggsäcken. Uppe i Kitteln ligger flera tält. Jag känner mig pigg, och glad att jag bestämde mig för att lämna all ...

På tisdagen lämnar jag Udtja, lånar mammas bil och bara Miko följer med mig. Längs vägen ut till grinden ser vi två Rävungar vid vägkanten, de tittar storögt på oss. Det är dags för Fjällen, ett landskap som jag konstant året om längtar till.  Ryggsäcken väger mer än 20 kilo, men lyckan över att vara på väg är starkare. Vi nästan springer fram över kalfjället, och får som straff skoskav till den fortsatta vandringen. I Teusajaure delar vi rum med Svante och hans Golden Retriever. Svante har gått från Abisko och är på väg mot Hemavan, han är nybliven pensionär. Han äter en typ av mat som indianerna uppfann för att överleva de bistra vintrarna. Maten består av torkat pulveriserat nötkött blandat med fett. Den har det högsta energivärdet per gram, men smakar inte vidare gott nu efter en veckas vandring. Svante bloggar på Svante-sundelin@blogspot.com Att gå i fjällen är som att ta en paus från vardagen och sluta tänka. Att gå i fjällen är att andas med hela kroppen. Vinden b...