Solvindar över fjället och en ny liten människa

Jag hade en plan för 2016, en sådan där härlig grandios plan som var lagom utmanande och spännande. Först skulle jag åka upp på vintern och vara stugvärd i någon fjällstuga i norra delen av fjällen, så otillgängligt som möjligt. Sen skulle jag åka till Kina under hösten och cykla uppe i bergen på den tibetanska högplatån. Planen var färdig, och jag längtade till mitt 2016.

Sen började jag bli kissnödig på nätterna. Mina bröst började bli ömma. Mensen kom inte. Jag började känna mig åksjuk. Ja, ni förstår ju säkert grejen.

Jag erkänner att en av mina första tankar var ”-Inte nu när jag har så mycket roligt jag vill göra!”. Samtidigt kom den där känslan, som är så svår att uttrycka i ord. En övernaturlig, utomjordisk känsla av att det bor en annan person inne i min kropp, en person som jag redan nu älskar mer än någon annan på jorden. Självklart är den personen viktigare än mina planerade semesterveckor, ja viktigare än allting. En ny människa kommer flytta in i vår familj, en blandning av mig och min favoritmänniska Povilas.     

Min graviditet började med flera månaders konstant illamående. Sådär illamående som när man är riktigt bakis, och börjar spy för att man satt sig upp i sängen och försökt äta en clementin. Eller som när man är rejält magsjuk, dricker två glas vatten för att man måste in till sjukhuset och ta pissprov och sen kaskadspyr ut gulaschsoppa över hela köksgolvet. Det är ganska tröttsamt att må så illa vecka in och vecka ut. Det känns som att ens liv är slut. 


Sen gick illamåendet över. Magen började växa, och på ultraljudet visade sig en liten pojke, en färdig liten människa. Hur hade han kunnat överleva de här månaderna? Hur hade jag kunnat överleva? Helt obegripligt - Jag behövde semester!


Så nu är jag, Anna och Nami uppe i Grövelsjön en vecka. Vi bor inne på fjällstationen och gör dagsturer på turskidor ut på fjället. Ja, och den lille pojken i min mage är förstås också med. Vi kan kalla honom för Benjamin. Jag är försiktig, lovar jag Povilas över telefon, så försiktig som jag bara kan.


Vi skidar över fjället. Varje gång jag skjuter fram skidan stramar det i magen. Jag försöker telepatiskt förklara för Benjamin att vi är i fjällen. Ljudet av snön som frasar under skidorna, vinden som ylar över fjälltopparna. Solen som värmer i ryggen, jag försöker beskriva för honom hur vackert allting är här ute i världen. Vidderna framför oss är oändliga. Snödiset som blåser fram glittrar i solen.


På kvällarna är jag stel och dödstrött, min kropp försöker protestera, höfterna sitter inte längre fast i resten av kroppen, jag är som en trasdocka med uttänjda leder som knappt kan resa mig upp. Ändå rusar lyckohormonerna runt i kroppen. Fjällvidderna spelar framför mina ögon och jag gosar in mig i Namis päls och spinner som en katt. 

Nästa morgon har stelheten sjunkit undan och jag blickar nyfiket ut mot soluppgången, förväntansfull på en ny dag ute i det vilda. Benjamin sparkar till och jag laddar med en extra stor portion havregrynsgröt.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken