Expedition Lycka

Jag älskar att vara mamma, men... Jag behöver verkligen få komma ut ensam ibland. Igår var en sådan dag. Lillen var gnällig, ville amma och bli buren konstant och jag ville bara bort. Solen lyste, snön gnistrade och lillen ville absolut inte leka utomhus. När hans pappa kom hem så fick han ett barn i famnen i utbyte mot löftet om en fulltankad bil dagen därpå. Jag snabbpackade bilen med tält, sovsäck, ved, korv, släde, skidor och hundar och lagom till att solen gick ner bakom trädtopparna så var vi på väg ut i skogen. Det var lite oklart var de hade hunnit köra upp skoterspår, snön hade bara legat någon dag än. Jag chansade på Fjälltorp i Mangskog, och hittade en oplogad grusväg där en snöskoter hade kört. Bingo! När jag packade släden så kom en bil körandes. En man frågade om jag sett några vargspår, de hade korsat vägen högre upp. Han bad mig att vara försiktig, vargarna i trakten har under hösten tagit fyra jakthundar, en bara fem meter från sin ägare. Jag lovade att hålla ögone...

Vår första tältnatt. Lillen 5 veckor. När jag var gravid så skrev jag följande mail till en människa som jag aldrig hade träffat, men som skrev inspirerande och peppande på nätet om att resa och vandra med småbarn: "..Jag tänkte att du kanske kan lindra min växande panik lite grann. Jag har nämligen blivit gravid. Jag vill inte göra abort, men har ändå svårt att släppa alla planer och drömmar om långa turer. Det är så tidigt än, så jag vill inte berätta för så många. De jag berättat för säger ungefär "du kommer bli en annan person när du fått barn och inte ha samma drömmar längre". Det gör mig nästan ändå mer rädd. Jag försöker byta ut drömmen /planen om en månads cykling i bergen i Kina mot en veckas vandring i Grövelsjön. Jag försöker byta ut drömmen/ planen om skidåkning genom hela svenska fjällkedjan mot en vecka i Sälen. Jag vill inte!" Nu har det gått två år sen jag skrev mailet. Jag minns så väl de dubbla känslorna, att längta efter att få träffa mi...