Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Jag älskar att vara mamma, men...

Jag behöver verkligen få komma ut ensam ibland. Igår var en sådan dag. Lillen var gnällig, ville amma och bli buren konstant och jag ville bara bort. Solen lyste, snön gnistrade och lillen ville absolut inte leka utomhus. När hans pappa kom hem så fick han ett barn i famnen i utbyte mot löftet om en fulltankad bil dagen därpå. Jag snabbpackade bilen med tält, sovsäck, ved, korv, släde, skidor och hundar och lagom till att solen gick ner bakom trädtopparna så var vi på väg ut i skogen.

Det var lite oklart var de hade hunnit köra upp skoterspår, snön hade bara legat någon dag än. Jag chansade på Fjälltorp i Mangskog, och hittade en oplogad grusväg där en snöskoter hade kört. Bingo! När jag packade släden så kom en bil körandes. En man frågade om jag sett några vargspår, de hade korsat vägen högre upp. Han bad mig att vara försiktig, vargarna i trakten har under hösten tagit fyra jakthundar, en bara fem meter från sin ägare. Jag lovade att hålla ögonen öppna och stänga in hundarna i tältet.

Hundarna blev överlyckliga när de fick börja dra trots den tunga lasten, och kastade sig iväg uppför backen. Vi hade gått en promenad där för några år sen, så jag visste att det låg ett ödetorp med fin utsikt högre upp. Först körde vi dock förbi det då jag trodde det var längre bort. Ett gäng korpar flög plötsligt upp, och precis intill vägen syntes resterna av ett älgkadaver. Snön var helt tillplattad av vargspår. Hundarna började dra ner i diket, det luktade starkt från slaktresterna och jag tjatade en stund innan hundarna gick med på att fortsätta längs vägen istället. Jag tittade mig nervöst omkring, och hoppades att vargarna förstod att vi inte var några konkurrenter om deras käk. Jag ville gärna stanna och fota, men det kändes inte helt tryggt med hundarna så vi körde vidare.


Tungt att dra i djupsnön sista biten upp på berget.

Kom igen Miko, framåt nu!

Jag fann inte vägen upp till ödetorpet, men lyckades gena uppför branten dit i djupsnön. När vi kom upp var jag rejält svettig men nöjd. Månen var uppe och jag lyckades resa tältet innan det blev helt mörkt. Hundarna gnällde och någon svarade dem från skogen. Det lät som en annan hund, men inte kunde någon vara ute här nu? Jag stängde in hundarna i tältet och spanade ut bland de snötäckta granarna. Det blev tyst igen.

Det börjar mörkna men månen lyser starkt.

Jag gjorde upp en eld och satte mig ner framför tältet. Jag försökte tänka rationellt. Är jag rädd för varg? Borde jag vara det? Jag ställde min spade intill mig och tänkte att om någon varg var dum nog att försöka närma sig mina hundar så skulle jag smälla spaden i skallen på den.

Varm choklad i lugn och ro.

Kvällen gick och inga vargar syntes till. Vi var några hundra meter från deras matplats, men kanske de redan hade dragit vidare. Jag smälte snö, drack varm choklad och grillade korv medan stjärnorna tittade fram en efter en. När veden var slut och det bara var en glödbädd kvar så kröp jag in till hundarna i tältet. Det var kyligt ute, det räckte med någon minut utan vantar så frös jag om fingrarna. Jag kröp ner i dunsovsäcken med varmvattenflaskan i knävecken och dunjackan fortfarande på mig.

Helt mörkt nu, men pannlampan behövs fortfarande inte.

I öronen hade jag en ljudbok av Bob Hansson och jag njöt av att ligga mjukt och varmt med hans skånska röst och titta på rimfrosten som bildades av mina andetag mot tältduken. Jag hade med mig min julklapp till mig själv, en liten tältlykta som spred ett behagligt sken i tältet. Den här årstiden är tältkvällarna evighetslånga, men det gjorde mig ingenting. Det här var min tid, min alldeles egna. Jag somnade alldeles för tidigt och sov som en stock hela natten.

Mysigt i tältet.

När det ljusnat så packade jag ihop lägret, och vi for ner till bilen igen. Termometern i bilen visade på -10 grader, så det var inte så konstigt att jag tyckt det var kallt ute. Ingen varg fick jag se den här gången heller. Efter 13 år i Värmland och mycket tid i skogarna i vargrevir så har jag fortfarande aldrig sett någon. Debatterna om hur många vargar vi klarar av går heta här ute i skogarna, med en ortsbefolkning som inte längre kan leva på älgkött eller släppa hundarna lösa i skogen, och politiker i storstan som försöker få till en hållbar vargstam, övervakade av storebror EU. Jag har ingen lösning, men tycker nog att vargarna har rätt att få vara här, trots problemen de ställer till med.

På väg hem köpte jag pepparkaksdeg och ädelost på tub, ikväll ska jag och sonen gå loss i köket, och nu tänker jag njuta av att vara mamma igen, ända till i Januari. En utenatt i månaden är mitt nyårslöfte till mig själv, en egentid som jag behöver för att orka vara mamma resten av tiden.

Solen på väg upp, dags att packa ihop.

Redo för avfärd!






Kommentarer

  1. Men oj oj oj så mysigt det låter som ni hade på er tur! Jag som är en riktig fryslort är så nyfiken på att vintertälta för att se vad jag tycker :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var mysigt, underbart med månen! Jag älskar vintertältning, det svåra tycker jag är om man är ute på en längre tur och inte kan torka blöt utrustning. Det bildas frost på sovsäck och tältduk från kondensen, så det är svårt att hålla allting torrt. Testa en natt, se till att vara varm men inte svettig när du kryper ner i sovsäcken bara! :-)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Stugvärd i Tarrekaise (Stugvärd i Tarrekaise del 2)

Jag kommer vara stugvärd i Tarrekaise i sommar! (Stugvärd i Tarrekaise del 1)

Första tiden i stugan (Stugvärd i Anarisfjällen del 1)