Härjångsfjällen runt (Fjällvandring 2015 del 6)

Pappa förundras över ensamvandrarna. Själv identifierar jag mig med dem. Ensamvandringen intensifierar fjällen, för omgivningen närmre huden. Jag uppskattar den verkligen, som en kontrast till den sociala vandringen.

Att vandra tillsammans är att upptäcka tillsammans. Pappa visar på blommor och jag försöker memorera. Fjällglim, Pyrola, Fjällviol, Slåtterblomma, Tätört, Fjällgentsiana. De är envisa, blommorna som väljer att leva i den extrema fjällvärlden. Envisa och stolta, jag försöker minnas deras namn som av respekt för deras kamp.

Så hur är det då, allt vandra tillsammans med sin 70-åriga pappa och sin 26-åriga lillebror? Jo, det är vackert och lite sentimentalt. Många minnen kommer fram från pappas ungdom, från tidigare vandringar, tidigare kärlekar, tidigare vänner.

Vi rundar Härjångsfjällen och vandrar i Härjångdalen upp mot Gåsenstugan. Vi lämnar leder och stigar och genar över fjället. Pappa riktar kikaren mot himlen och pekar ut ljungpipare och stenfalkar.

Allt som befinner sig utanför fjällen ligger som i dimma. Vi hör ingenting om drunknande flyktingar på medelhavet, ingenting om Sverigedemokraterna, ingenting om IS och kriget i Syrien.

Vid Gåsenstugan får vi en ny väderleksrapport, högtrycket har vänt och det utlovas regn. Vi vandrar söderut igen, och torsdagen blir vår sjätte och sista vandringsdag tillsammans. Nu regnar det, precis som det ska göra när man lämnar fjället. Vyerna försvinner i regndimmorna, leran slirar under kängorna.

Som pricken över i blir jag magsjuk sista natten, vilket får mig att slutgiltigt överge mina rosaskimrande drömmar om ett helt liv i ett tält i fjällen och istället börja drömma om en toalett, en dusch och en säng, helst inom några meter från varandra.

Nu när jag sitter och skriver är jag hemma hos mamma, i hennes torp utanför Uppsala. Hundarna sover under köksbordet, hallonen lockar ute i trädgården, och det känns helt okej att jag ska åka hem på söndag, börja jobba igen på måndag. Kanske är min fjällängtan botad för en tid, iallafall fram tills senvintern då jag hoppas på att åter igen få bli stugvärd uppe i det vilda otämjda.


Retsamma renar vid Ljungan

Det här med vad kan vara spännande

Jag och draghundarna

Fjällviol

En nyfiken hermelin

På väg uppåt i Härjångsdalen

Träskhunden smyger ut i ullen


En favorit bland alla motljusbilder

Tandborstning bland videbuskarna


Men vad heter den här blomman?

Älskade familj, älskade fjäll

Mikropaus

Helagsglaciären i bakgrunden

Bästa kepsen

Kartläsning i Härjångdalen

Gåsenstugorna har målats röda

Älskade husky-syster, älskade hrrm bror

Kommentarer

  1. Vilken fantastiskt blogg! Och vilken liv du lever.... Hit kommer jag att komma tillbaka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack! Vad kul att du gillar den!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken