En oas i stenöknen och en bergsbestigning (Fjällvandring 2015 del 3)

Norr om Grötådalen drar vi oss upp på kalfjället till tältplatsen som Arvid rekommenderade. På östra sidan av fjället Stor-Svuku, mitt på den torra steniga platån, springer en källa upp ur marken. Från källan rinner en fjällbäck ut i en liten tjärn, som rinner vidare ut i ytterligare en bäck, som försvinner ner under marken. Runt det klarblå vattnet spirar grönskan i form av kråkbär, blåbär, enbuskar och små knotiga fjällbjörkar. Utsikten är milsvid, och där finns ett lugn, som en nynnande röst ur jorden, en smekning över själen. Där finns inga andra tält, vi väljer med omsorg en tältplats vid fjällsjöns utlopp där vi kan njuta av solnedgången.

Dagen efter gör vi en dagstur upp på toppen av Stor-Svuku. Vi går upp på baksidan av fjället, där finns inga stigar, vi balanserar fram på stenar omringade av grönt kråkbärsris. Uppe på toppen blåser en hård kall vind. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av toppen, men den steniga platån och den milsvida utsikten gör mig melankoliskt besviken. Jag tar på mig ylletröjan, mössan och jackan och äter en smörgås i skydd av toppröset.

På väg ner igen dör vinden och den varma sommaren återkommer. Ylletröjan åker av, och jag drar ner linnets axelband över axlarna, drar ner linnet på höften. Min överkropp lyser vit mot de solbrända armarna. Vi är fortfarande ensamma i en egen värld utan andra människor, en egen dalgång där man kan gå i bar överkropp om man vill. Vi tar sikte på en blå fläck långt nere i stenöknen, som är vår oas. Sakta, gå saaakta, manar jag hundarna som försiktigt hoppar mellan stenarna i den branta sluttningen. Solen värmer min rygg och jag njuter av utsikten och friheten. Nästa gång jag spanar ner mot oasen stelnar jag till. Bredvid det blå vattnet skriker något rött, ett tält! Jag känner ilskan över intrånget bubbla i mig. Hur vågar någon komma och störa i mitt universum? Jag drar upp axelbanden på linnet och tar ett djupt andetag. "Du är inte en folkskygg eremit Moa, och du äger inte fjällen. Lägg av." förmanar jag mig själv. Men mitt inre spottar och svär.

Tältägarna är ett trevligt par från siljanstrakten med en flat coated retriever. Jag ler och är trevlig i flera minuter, innan jag retirerar till min ände av oasen, där mitt revir krympt från en flera mil lång dalgång till ett icke insynsfritt område på 20 kvadratmeter.

Utsikt från Stor-Svuku

Fjällpuss


Vår oas

En grön fläck mitt på den steniga platån. Fjällbjörkarna följer bäcken från källan.

Ett försök till gruppbild med självutlösare


Solnedgången första kvällen vid oasen

Kvällsljus med granntältet i bakgrunden

Kommentarer

  1. Vilken underbar plats! Och så medryckande beskrivet.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken