Du och jag mot världen (Stugvärd i Anarisfjällen del 6)

På morgonen har vi telefonmöte, alla stugvärdarna i Jämtlandsfjällen. Det närmar sig stängning av fjällstugorna, och det är mycket att tänka på. Inventering, bokföring, städning, logistik, listan är lång.

Tidig morgon.
Efter mötet drar jag och Miko ut på fjället på skidor. Jag förundras som vanligt över snön, hur den ena stunden är hård is och nästa stund mjuk med konsistens som vaniljsocker. Vi surfar i vinden, och snön böljar som vågor på havet. Jag kisar och strävar uppför en backe, solen kommer fram bakom ett moln och jag blir genast svettig. Snön är sanden i sahara, formad av vinden till sanddyner och virvlande i luften.

Vi skidar till renvaktarkojan vid Kraapa. Den är låst, stillsamt vacker i sin väderbitna gråhet.

Renvaktarkojan vid Kraapa.
Jag försöker förstå vad det är med fjällen som ger mig sådan sinnesro. Kanske är det frånvaron av röster, både inne i mitt huvud och utanför. Kanske är det känslan av att vara så liten i allt det stora. Kanske är det att allt som finns är fjäll och himmel, separerade av en böljande horisontlinje.


Vinterleden mot Vallbo.
Ibland känns det som att jag drömmer. Vi skidar planlöst över vidderna, jag är den enda människan och Miko är den enda hunden. Om resten av mänskligheten dog ut så skulle vi inte märka något. Om vi dog uppe på fjället, så skulle inte mänskligheten märka något. Det går som en skiljelinje nere vid trädgränsen, mellan oss och alla andra.

Miko börjar bli en van fiskarhund.
Yogi-tepåsens budskap är tydligt. Ingen fisk idag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag kommer vara stugvärd i Tarrekaise i sommar! (Stugvärd i Tarrekaise del 1)

Fjällvandring ensam med bebis, 6-åring och hund

Ensamma i Grötådalen (Fjällvandring 2015 del 2)