Frihetens väg upp i Tatrabergen (Långfärdscykling Österrike-Slovakien-Polen del 6)

Det mörknar lite för snabbt och med pannlampan letar jag mig in på en lerig stig in i buskarna. En hund i en hundgård intill skrämmer mig när han börjar stormskälla, och jag fortsätter ner en bit till. Sen slår jag upp tältet, kryper in och somnar direkt.
Bergsbyarna består till större delen av flådiga hotell, span, restauranger och pensionat. Jag cyklar förbi ett gigantiskt sanatorium. Bergsfasaden känns nästan overklig med de höga spetsiga topparna. Jag kör över gränsen till Polen, och fascineras återigen av de obefintliga gränskontrollerna. EU har verkligen öppna gränser, vem som helst kan resa hur som helst utan att behöva visa pass.
När jag kommer fram till avfartsvägen till Murowaniec Mountain Hostel är klockan 14. Därifrån ska det gå en vacker cykelväg upp den sista milen. Jag har bokat en säng i ett 10-bäddsrum några dagar framöver för att vandra i bergen. Jag pratar med två polska tjejer som har gått från Murowaniec ner till vägen. De skakar på huvudet och pekar menande mot vägen. Den består av stenar. Inte grus, utan stora runda stenar. De förklarar att vägen ser ut så hela vägen upp och gissar att det kommer ta mig minst fyra timmar att gå och leda cykeln upp. Jag suckar och ångrar att jag inte köpt mer godis, sen börjar jag knuffa cykeln uppför den jobbigaste backe jag någonsin tagit mig uppför, inklusive Kebnekaise. Fast hade jag tagit med en fullpackad cykel uppför Kebnekaise så hade det förstås varit snäppet jobbigare.
Efteråt är det konstigt nog just de där jobbigaste vägarna jag vill rekommendera till andra cyklister. Det är när det omöjliga blir möjligt som resan ger mig mest. Kanske är det därför utmaningarna i livet tenderar att växa, oavsett om det handlar om cykling, klättring eller skidåkning. Varje gång jag pressar gränsen för det omöjliga växer världen, livet och kärleken lite till.
Väl på plats i Murowaniec inser jag att i Polen är allting dubbelt så dyrt som i Slovakien. Min första mission blir därför att vandra ner till Zakopane för att ta ut pengar och köpa mat. Efter en två timmars vandring ner från berget upptäcker jag att mitt visakort slutat fungera. Ingen stor överraskning, eftersom det har slutdatum 09/14. Tyvärr har jag inte fått pinkoden till det nya kortet än. Jag står och kliar mig i huvudet en stund och försöker räkna ut hur mycket pengar jag har att leva på de närmsta 10 dagarna. Jag lyckas växla mina euro, och handlar lite nudlar och choklad. Kvar finns nu ca 45 svenska kronor per dag. En middag på Murowaniec kostar ca 35-60 kr. Sen vill man ju gärna äta frukost och lunch också, för att inte tala om godis. Det är såna här gånger jag önskar att jag inte reste ensam. Eller att jag hade tänkt efter lite bättre före. Tur att det är gott med nudlar, och att vandringsleden ner till Zakopane är sanslöst vacker. 

Jag vaknade av att någon pratade svenska utanför tältet. Eller så vaknade jag av att jag drömde att någon pratade svenska utanför tältet. 

Lunchrast i vägkanten.

Enligt kartan en trevlig cykelväg. Hmm..

Bergen i söder kallar.

Det finns även berg österut.

Trollskog.
Och lite berg västerut.

Hej, vill du ta ett kort på mig? 

Snart hemma i Murowaniec igen.
Mer om min cykling i Polen 2014:
Inlägg från cykelturer i andra länder:
Polen 2011
Georgien 2013
Turkiet 2013 
Österrike 2014 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken