Jag är en exotisk fågel (Långfärdscykling Österrike-Slovakien-Polen del 9)

- oktober 14, 2014

Macin från Polen undrar om jag inte kan visa lite resebilder. Javisst, säger jag. Åh, jag vill se bilderna från Sverige, jag har velat resa dit så länge! Vi tittar på bilderna från i somras, från Kaitumjaure och Kebnekaise. Han har rätt, Sverige är otroligt vackert. Och inte nog med det, i Sverige får man tälta i Nationalparkerna. Man får gå utanför de markerade lederna. Och framförallt, så finns det alltid en vacker plats där man kan få vara alldeles alldeles ensam. Tänk att få bo i Sverige! Jag läste att vi är extrema, svenskarna. Inget annat folk har så stark tro på frihet och demokrati. http://www.dn.se/debatt/sverige-har-varldens-mest-avvikande-folk/

Jag cyklar tillbaka mot den slovakiska gränsen, mot Morskie Oko. Redan i serpentinnedförsbackarna står bilar parkerade längs vägen. Parkeringen vid Lysa Polana är proppfull. Vägen in mot Morskie Oko är en enda lång fickparkeringsrad av bilar. Det är lördag. Jag visste att det kunde vara mycket folk, men det här hade jag inte väntat mig. Vid entrén är det tjockt med folk. Jag ser den direkt, cykelförbudsskylten. Jag hade mina misstankar redan innan. Jag försöker ändå, visar campingsymbolen på kartan, frågar om jag kanske kan få leda cykeln in till campingen? Tvärnej. Campingen är bara till för alpinister.

Tänk er va? Klättrarna är de enda som har tillåtelse att gå utanför lederna i nationalparken. De enda som har tillåtelse att tälta. Det kallar jag bra accessarbete!

”We dont know what to do with you” säger parkeringsvakten och skakar leende på huvudet. Kanske är jag den första cyklisten här någonsin. Efter att ha pratat med fem olika personer vid parkeringen får jag tillåtelse att ställa cykeln på parkeringsvakternas privata lilla veranda, men jag måste komma tillbaka och hämta den samma kväll, den kan inte stå där tills imorgon!

Egentligen kunde jag ju skitit i det. Från entrén är det 9 km uppförsbacke (asfaltsväg) upp till sjön i bergen. Hur kul låter det? Men jag blev ändå nyfiken, mest för att jag såg barnfamiljer med treåringar som glatt vandrade in. Hur många svenska småbarn klarar att gå 18 km? Jag var en turist som tittade på turisterna. Tjejer med lösögonfransar, kortkort kjol och höga klackar trippade uppför backen tillsammans med män i solglasögon som bar deras vattenflaskor. Ungdomar i shorts och tights gick i rask takt förbi mig, barnvagnar trängdes med vandrare i kängor med gåstavar. Den enda tillåtna transporten uppför backen var hästkärror, men kön var lång, det tog säkert lika lång tid att vandra upp som att stå i kö och åka hästkärra. Det var minst sagt fascinerande att följa vallfärden upp mot sjön.

Det svarta ögats sjö hade varit en otroligt vacker plats om man hade snubblat på den i de svenska fjällen. Nu när man trängdes i en hord av polska turister som tog selfies framför vattnet kändes det helt oförståeligt. Varför gick de hit? Varför? Fast den stora frågan var kanske, varför JAG gick dit.