Ibland måste man vila (Långfärdscykling Österrike-Slovakien-Polen del 7)

Det känns som om jag har spindelväv i halsen. Spindelväv med surrande knott i. Jag försöker hosta bort den, försöker spola bort den med stora mängder ingefärste, men ingenting hjälper. Varför blir jag alltid sjuk när jag har semester?
Jag har vilodag och sitter framför fönstret och skriver på min bok. Att skriva en roman är lite som att försöka styra ett stort oöverskådligt äventyr. Karaktärerna får liv, och börjar ta egna beslut som inte alls passar in på den väg jag planerat att de ska vandra. Jag skulle tro att det finns två typer av författare. De som rättar in sina karaktärer i ledet, för storyns bästa, och de som blir nyfikna och följer med karaktären i den nya riktningen för att se vad som kommer hända. Jag tillhör den senare typen. Det gör att jag för all framtid kommer bära på en sorg, över en förlorad person som aldrig existerat. En karaktär som dog. Att gå igenom de kvarvarande karaktärernas sorgearbete är lite som att själv sörja. Boken fortsätter, men en person fattas. Jag kan verkligen förstå Steven King när han i sitt mästerverk låter pojken Jack få komma tillbaka i en annan dimension av verkligheten och återförenas med Revolvermannen. Jag kan se framför mig hur förvånad herr King blev när Jack dog, hur han sörjde Jack, och hur han till slut tog kommandot och återupplivade Jack för att kunna fortsätta sin historia.


Dagens stora fråga är, hur avslutar man en bok? Hur får man en historia att faktiskt ta slut, trots att karaktärerna lever vidare? Jag tänker mig att det ska sluta som i en westernfilm, med en ryttare i cowboyhatt på väg in i solnedgången. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken