Kebnekaise -bergsbestigning med hund (Norrlandsroadtrip del 3)

- augusti 17, 2014

Jag vaknar till och känner mig klarvaken. Är det dags? Kollar klockan, 01:52. Okej, kanske liiiite tidigt för att gå upp. Jag somnar om och vaknar av väckarklockan klockan 04:00. Försiktigt smyger jag ut ur rummet för att inte väcka de andra gästerna som snarkar gott. Jag packar iordning och äter en portion gröt. Gröt smakar aldrig så bra hemma. Färdiga portionspåsar med kanel och torkad frukt, mums! Klockan 05:10 är jag iväg med ryggsäcken full av tomma pet-flaskor som jag snott ur soporna och diskat ur.

Solen har precis gått upp och målar bergssidorna varmt gröna. Några tältare tittar yrvaket fram ur sina färgglada små hus, på stigen är det bara jag och Miko.

Efter några kilometer börjar stigen bli brantare, vi följer Kittelälven upp genom Kitteldalen. Jag går om en svensk kille som flåsar tungt, och två fransmän med ett gosedjursfår som kikar fram ur ena ryggsäcken.

Uppe i Kitteln ligger flera tält. Jag känner mig pigg, och glad att jag bestämde mig för att lämna all packning vid fjällstationen. Jag flyger nästan fram, lätt som en fjäder dragen uppför stenbranterna av min trogne vapendragare. Miko ler mot mig, och jag känner mig glad att hon är med, jag tänker att om hon fått välja och vetat vart vi är på väg så hade hon velat följa med, 100% garanterat.

Efter Kitteldalen blir det brantare, jag fyller alla vattenflaskor i Kittelälven och bergsbestigningen börjar på riktigt. Jag möter en man som kommer springandes ner från toppen med ett euforiskt leende på läpparna, kanske i färd med att sätta nytt rekord? Efter det är vi ensamma igen. Vi går i skuggan, men svetten rinner ändå. Det är helt vindstilla. Tankarna vandrar, jag försöker hitta någon slags argument för varför vi ska upp men det känns döfött. Jag nöjer mig med tanken att jag tycker om utsikter och höjder, och att det är bra för min kropp och mitt psyke att gå i 12 km uppförsbacke.

Stenbranten följs av ytterligare en stenbrant, med fantastisk utsikt. Vi sliter uppåt, uppåt, uppåt. Till slut kommer vi upp på krönet, och nu kan vi se det riktiga Kebnekaise. Mellan oss och toppen finns en brant dalgång, där vi måste först ner, och sedan upp. Högt uppe på andra sidan klyftan ser jag toppstugorna, ovanför dem ligger molnslöjor som en dimma.

Väl på andra sidan klyftan känns det som att toppen är inom räckhåll. Vi stannar till i nya toppstugan, äter lite knäckebröd med baconost och läser i gästboken. Vi möter två danskar som varit på toppen och nu är på väg ner. Uppåt, uppåt, uppåt. Den sista kilometern känns som den längsta. När jag så ser den snöiga kullen uppe på stenplatån känns det helt overkligt. Det är helt vindstilla, solen lyser ibland ner mellan molnslöjorna. Klockan är nu 11:00.

Det känns som att vara i rymden. En planet utan levande växter, en planet av sten. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, kanske en trampad stig bland grästuvor? Jag tar på stegjärnen och vi går försiktigt ut på snön. Det är hårt packad snö blandad med blåis. Miko studsar runt lite, glad att slippa all sten. Vi går upp på den första lilla höjden. Ovanför den blir det brantare, och jag ser sockertoppen 20-30 meter högre upp. Miko halkar till på blåisen och jag känner mig plötsligt ensam på ett annat sätt. Bilder flyger genom huvudet, hur Miko halkar uppe vid stupet och drar mig med sig ner över glaciären hundratals meter. Vi går försiktigt neråt igen. Jag känner mig nöjd, men samtidigt så var det ju själva toppen som var målet. Att alltid behöva säga att man ”nästan” varit uppe på toppen. Det känns jobbigt på något sätt. Vi står vid snökanten och spanar ut över platån. Borde det inte komma någon snart? Jag hör efter en stund röster, och ser två gestalter träda fram ur dimman. De vandrar långsamt fram mot oss, det känns som en evighet har gått sen jag senast såg en människa.

De är polacker, och strax efter dem kommer en svensk kille i shorts och t-shirt. Han spänner på sig stegjärnen, och springer uppåt. Efter bara några minuter är han nere igen, och erbjuder sig att passa Miko medan jag går upp.

Uppe på sydtoppen går en smal snökam vidare mot nordtoppen. Åt båda sidor stupar berget ner. Det pirrar i magen. Jag är högst upp på Sveriges högsta berg. Jag tänker att jag har cyklat över bergspass högre än detta, men det är ändå en mäktig känsla, en slags triumf.

Vi går neråt i ett betydligt lugnare tempo. Fotsulor och trampdynor ömmar av alla steg på sten. Sten, sten, sten. Vi slår upp tältet med utsikt ut över dalen, och hör regndroppar studsa mot tältduken.

Sen kommer verkligen regnet. Inte en sån där trevlig regnskur som följs av solsken utan ett sånt där regn som äter sig in i underkläderna och bara fortsätter, timme efter timme. Vi lämnar fjällen, går till Nikkaluokta, tar bussen till Kiruna och vidare till Gällivare där bilen står och väntar.