Stugvärdspraktik i Kaitumjaure (Norrlandsroadtrip del 2)

- augusti 17, 2014

På tisdagen lämnar jag Udtja, lånar mammas bil och bara Miko följer med mig. Längs vägen ut till grinden ser vi två Rävungar vid vägkanten, de tittar storögt på oss. Det är dags för Fjällen, ett landskap som jag konstant året om längtar till.

Ryggsäcken väger mer än 20 kilo, men lyckan över att vara på väg är starkare. Vi nästan springer fram över kalfjället, och får som straff skoskav till den fortsatta vandringen.

I Teusajaure delar vi rum med Svante och hans Golden Retriever. Svante har gått från Abisko och är på väg mot Hemavan, han är nybliven pensionär. Han äter en typ av mat som indianerna uppfann för att överleva de bistra vintrarna. Maten består av torkat pulveriserat nötkött blandat med fett. Den har det högsta energivärdet per gram, men smakar inte vidare gott nu efter en veckas vandring. Svante bloggar på Svante-sundelin@blogspot.com

Att gå i fjällen är som att ta en paus från vardagen och sluta tänka.

Att gå i fjällen är att andas med hela kroppen. Vinden blåser rent i själen, blåser bort allt vardagstrassel ur håret, blåser ur all sorg ur hjärtat. Kvar blir en kropp, med syftet att sätta en fot framför den andra.

Att gå i fjällen är att lyssna på sin kropp. Att ge den vatten, godis och vila när den ber om det.

Att gå i fjällen är att pressa sin kropp. Att lura den, säga ”du får vila när du kommer upp på krönet” bara för att låtsas som ingenting när en kommer upp, och fortsätta gå, ett steg i taget.

Att gå i fjällen ensam med sin hund är att sällskapa med tyst klagan. Jag klagar när du kastar dig efter en stackars lämmel, du klagar när jag går sakta i nedförsbackarna, sådana där backar som vi enligt dig borde kasta oss utför i full fart.

Vattnet i Teusajaure är kristallklart. Regnmolnen hänger kvar vid horisonten, mörka och olycksbådande. Dimman stiger från björkskogen. Jag stiger försiktigt ut i det ljumma vattnet helt naken, tänker att det här kanske är det vackraste.

På stigen mot Kaitumjaure börjar jag gråta. Tårarna rinner över av en lyckokänsla, att jag är på väg att uppfylla en 8 år gammal dröm. 2006 var jag på stugtur i Jämtlandsfjällen och upptäckte fenomenet fjällstugor. Jag minns hur stugvärden i Vålåstugorna berättade om att det var svårt att komma in på kursen, men att man hade större chans ju fler gånger man sökte. Redan det året sökte jag, trots att jag var 21 år och inte ens behörig att söka. Sen dess har jag sökt sporadiskt, sammanlagt 5 gånger, och i år, 2014, kom jag in på kursen. Nu är det dags för stugvärdspraktik, sen är dörrarna öppna för stugvärdsuppdrag både sommar och vinter i hela den svenska fjällkedjan.

Jag gråter för att forsen är mäktig, bergen vackra, och hjortronen mogna. Jag gråter för att Miko skrattar när hon vänder sig om och är lika lycklig som jag. Jag tänker, att det här är mitt hem, ett hem jag kommer återvända till, kanske varje år resten av livet.

Så öppnar sig björkskogen, och där ligger Kaitumjaurestugorna. Solen gassar och utsikten är minst sagt makalös. Det första jag gör i Kaitumjaure efter att vi flyttat in i hundrummet är att utforska badplatsen. Den ligger några hundra meter bort i forsen Tjäktajåkka. Vattnet är ljust glaciärblått och forsar vildsint fram genom dalen. Bakom en sten bildas en liten sandstrand med mindre strömt vatten. Miko är först i vattnet, och först upp. Hon lyckospringer runt på stranden, gör en helomvändning och skäller på mig att det här, det här är livet matte! Jag kliver ner i det isande kalla vattnet, dyker ner under ytan och kommer frustande upp igen.

Dagarna går, praktiken i stugan flyter förbi och vi vandrar vidare till Kebnekaise Fjällstation. På vägen dit möter vi först en flock renar, och sen Fjällräven Classic. Alltså vi möter hundratals vandrare på väg mot Abisko. Hej, säger jag och ler. Hej. Hejhej. Hejhej. Hejhej. Hejhej. Hejhej. Hejhej. Hejhej. Hejhej. Hejhej. Hejhej. Hejhej.