Den berömda georgiska gästfriheten (Långfärdscykling Georgien-Turkiet del 6)

Svetten rinner ner i ögonen bakom solglasögonen.
-Åh, kolla dom äter glass! Kan vi inte stanna och köpa glass? 
-Absolut! Och något kallt att dricka!
Vi sätter oss i skuggan utanför affären och njuuuter. 
(Fråga mig inte vad affär heter på georgiska för jag har ingen aning. Det jag vet är att varenda en har ölflaggor och de som serverar mat har även gula plaststolar och ölparasoller. )
Bilarna tutar när de kör förbi, och vi vinkar. Vi är mitt i en liten by som inte finns med på kartan längs med en stor "main road" på väg mot Gurjaani. Längs vägkanten säljs det numera inte yllesockar och valnötskorvar, utan tomater och vattenmeloner. 
En man kommer fram till oss från grannhuset och ger oss två klasar vindruvor. -Åh tack! Bor du här? frågar jag och pekar mot huset. Mannen svarar något på georgiska och går tillbaka hemåt. Vi äter klart våra glassar, och smaskar på våra vindruvor. Då kommer han tillbaka, den här gången med en hel kasse vindruvor och granatäpplen.
-Oj, men det var inte det jag menade, men tack så jättemycket!
Mannen ropar till sin kompis som stannat bilen på andra sidan gatan. -Inglése!
Bilmannen kör över till våran sida, och de växlar några ord, så öppnar han bakluckan, och tar fram en stor vattenmelon som han leende kommer fram till oss med. De båda männen slår sig ner hos oss, och skär upp vattenmelonen i fyra stora bitar. Inget till sig själva, bara till oss. Vi fortsätter att le artigt, och äter vattenmelon tills vi storknar. Samtalet med de båda männen går trögt. Dom förstår inte oss, vi förstår inte dom. När vi proppmätta säger att nejnej, vi vill verkligen inte ha mer vattenmelon, då säger dom något vi förstår. Öl, längre bort längs gatan. Men vi känner att gränsen är nådd, och grannfrun som går förbi skakar ogillande på huvudet och himlar lite med ögonen. 
Vi ursäktar oss med att vi inte kan följa med och dricka öl, eftersom vi ska cykla långt ikväll. 
-Men vi kan köra er och era cyklar dit på lastbil sen! 
-Nej, alltså vi VILL cykla..
-Men bara en liten öl! 
Vi gör vårt bästa för att artigt tacka för melon, druvor och granatäpplen, packa ihop oss och cykla iväg. Nerförsbacke nu genom byn, i sisådär en mil. Fartvinden blåser i håret och vi pustar ut, proppmätta och nöjda både över gästfriheten och vår sorti.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vintertur på Fulufjället med två 1,5-åringar

Var är vargen? Vintertältning i Rackstadreviret

Några utmaningar med bebis och småbarn i vildmarken