Välkomna in på vattenkraftverket! (Långfärdscykling Georgien-Turkiet del 22)

Efter Artvin går vägen nere vid fjorden, den är större, mer trafikerad, och med tunnlar genom bergen. Cyklingen går lättare, men fortfarande långsamt i motvinden. Vi blir intervjuade av turkisk tv, journalisterna kan ingen engelska men tolkar genom en mobiltelefon.

Vi cyklar ner ett antal höjdmeter ner i en ny klimatzon. Även här är bergen branta, tältplatserna obefintliga, men det sandiga, grusiga, klippiga, har ersatts av branta gröna sluttningar med teplantage, regnskogsaktig luft och en forsande älv. 

När det börjar mörkna har vi fortfarande inte hittat någon tältplats, och det börjar duggregna. Vi stannar till vid en vaktkur till ett vattenkraftverk. Kanske de vet någonstans vi kan tälta? 

-Javisst, kom in, kom in, vill ni ha te?

Vi tränger in oss i vaktkuren och gosar med deras snälla vakthund. Ingen av männen kan någon engelska. Vi försöker med teckenspråk förklara. En platt yta, att sätta upp tältet på?

En av männen ringer ett samtal, och vi uppfattar ordet "Turistas". På en tv inne i kuren kan vi se film från säkert tio övervakningskameror i området. Nu vräker regnet ner utanför kuren.

-Följ mig, säger mannen efter att han lagt på luren.

Han leder oss in i huvudbyggnaden med cyklarna. Från en balkong ser vi de gigantiska turbinerna och vattenpumparna. Väl inne visar han oss deras kontor, med tv, två utdragssoffor, täcken, kuddar, låsbar dörr inifrån.. ja ni fattar. :-) Där finns även dusch och toalett, samt ett stort kök där vi blir bjudna på grillad kyckling senare på kvällen. 

Jag ser fascinerat på turkisk tv hela kvällen, dramatiken är så total, det är olycklig kärlek, otrohet och gråtande män.

På morgonen är det nya vakter på kraftverket, och de verkar ha blivit välinformerade av kvällens vakter för de dukar upp en stor frukost med pommes, oliver, bröd, massa pålägg..